Min lille Liam mår inte alls bra. När jag kom upp satt en trött och ledsen liten kille i sin säng och letade efter nappen som gömt sig under täcket. Dumma napp. Hans lilla hals hade blivit värre, rosslig med en jobbig rethosta och hans lilla nos visslade vid varje andetag. Dumma förkylning.

Jag tror jag kunnat sitta där i evighet med honom i famnen. Iaktta hans minsta rörelse. De små läpparna som suttar och smackar, de små händerna som gnuggar i ögonen, de långa gäspningarna, de små fingrarna som kraffsar i mitt hår. Jag bara satt där i mörkret. Njöt av att få vara just hans mamma. Av att just jag får älska honom villkorslöst, ge honom trygghet. Ge honom allt jag kan och lite till. Min fina förkylda bebis, tack för att du valde mig.