Liam är vaken. Med besked. Han vaknade till (igen) för en halvtimme sedan, jätteledsen. Tröstade, vaggade, vyssade så gott jag kunde. När jag var på väg att smita ut (trodde att han somnat) ställer han sig upp i sängen och kastar nappen, för tusende gången, åt helvete och ger mig världens smile på det busigaste vis han bara kan. Jaha, det var den halvtimmens tröstande. Great! Igår somnade han ju in så snällt, varför ska det krångla när det är tidig uppstigning imorgon för? Så typiskt.
Han fick i alla fall följa med ner, det var inte ens någon mening att försöka natta om honom. Så nu är han i full gång – pratar, flänger fram och tillbaka, busar och dansar. Vad ska det bli av den här kvällen/natten? Vi får väl se hur trött mamma Agnes är imorgon när det ska rullas bort till dagis. Kan knappt bärga mig.