Fy faan vad Liam höll på att skrämma skiten ur mig innan. Efter frukosten klädde jag av honom och bytte blöja, några rena kläder ville han inte ta på sig utan sprang och gömde sig hela tiden och var på riktigt bushumör. Jag gick och hämtade videokameran och satte mig på golvet igen för att filma busungen. Han gick förbi mig, log mot kameran, sen fick han solen rätt i ögonen, snubblade på mattan och föll handlöst rakt mot bordskanten. Jag kastade automatiskt iväg kameran åt fanders och var beredd på att trösta. Och som jag fick trösta! Han gallskrek vilket inte alls var konstigt. Jag trodde hela nacken hade gått av på honom! Usch, vad rädd jag var. Han är fortfarande röd i pannan och på näsan, kanske blir det ett litet blåmärke också. Fy sjutton.