Jag ringde till Mats innan, kände att det började bli dags att få ett besked. Och ja, han vill behålla Rebell. Beskedet gjorde mig både glad och lättad samtidigt som det kändes förbannat sorgligt och ledsamt. Vi har ju haft Rebell enda sedan han var 10 veckor och han fyller 2 år i juni, så visst känns det. Men samtidigt har det blivit en mycket lugnare miljö här hemma. Diesel njuter för fulla muggar och både Simon och jag är mer avslappnade nu och inte alls lika lättirriterade som innan. Självklart är vi glada för Rebells skull också, att han hittat någon som kan ge honom massor av tid och bus.
Mats berättade att i söndags när dom skulle sova så hade Rebell lagt sig under sängen som han brukar och är van vid. Men när han hade vaknat till så hade Rebell krupit upp till honom och lagt sig tätt, tätt med huvudet på kudden. Gullebelle! Mats har även en katt, Pucko, och vi var lite småoroliga att Rebell och hon skulle börja bråka men nepp, det hade gått jättebra! Pucko har en kattlucka i dörren som hon skulle springa ut igenom, och vad gör Rebell då? Jo, han ska såklart följa med ut på äventyr. Det knasiga var att Rebell, det lilla muskelpaketet, fastnade i luckan. Det hade jag velat se. Busfrö!
Jag frågade om han hade varit pipig och skällig (som han brukar vara när han har hundvakt) men han hade inte sagt ett enda ljud. Förutom när Mats skulle åka in till stan och Belle fick vara hos Annette, då blev han pipig och undrade var Mats höll hus. Men det är väl ett bra tecken? Att han tycker om honom så mycket och ser honom som sin husse nu.
Jag är glad för Belles skull. Det är bra med att han inte behövde flytta längre än till Orrefors, då kan vi ju komma och hälsa på någon gång och det känns inte lika jobbigt.

Vi bestämde i alla fall att vi ska komma till helgen. Ska bränna en skiva med alla bilder på Rebell från valp-tiden, samla ihop alla hans papper som ska skrivas under och ta med lite leksaker och godis. Kanske kan gå en sista runda med honom också och säga hej då. Shit, jag kommer nog börja lipa. Eller så gör jag det i bilen när jag precis insett vad som har hänt. Men det är ju inte så konstigt, han har varit vår lille Rebell i snart 2 år. Måste hela tiden intala mig själv att det blir bäst så här, han mår bättre nu. Och det är det viktigaste.

Jag kommer sakna honom fruktansvärt mycket, min lille Belle.