Vill just nu gräva ner mig och dö. Tårarna sprutar och jag är på vippen till skitförbannad. Simon och jag har haft en riktigt mysig dag tillsammans fram till för en timme sedan. Jag blir så jävla trött. Och besviken. Inte på Simon alltså, men på allt annat jävla skit som man får kastat i ansiktet. Man tänker på någon annan, bryr sig, försöker verkligen sätta in sig hur det är, tycker synd om, visar respekt och skickar varma tankar. Vad får man för det? En käftsmäll. Mitt på blanka dagen. I skogen av alla jävla ställen. Det här låter nog jäkligt konstigt för utomstående men jag orkar inte ens återberätta den märkliga historien. Vill bara glömma den här skitdagen. Samtidigt vill jag lyfta luren och förklara. Be om ursäkt och få en uppriktig tillbaka. Men jag skiter i det. Orkar inte. Det är inte vi som har gjort fel. Är man i sorg kan man vräka ur sig vad som helst till vem som helst, precis som mamma sa, men det ger en ingen anledning att bete sig hur som helst mot vem som helst. Vad vinner man på det?