Surpuppan i egen hög person, dock en smula gladare och busigare när kortet togs!

Liam var dödstrött när Simon försökte få upp honom i morse. Ändå hade han sovit i tretton timmar efter att ha somnat ovanligt tidigt i gårkväll, redan vid sju. Simon satt bredvid hans säng och sa milt att det var dags att stiga upp. Liam tittade upp på sin pappa, förde sitt lilla finger till en rundad liten mun och gjorde ett sssssssssch-ljud. Tydligen ville han att pappa Simon skulle hålla mun och lämna han i fred! Charmpelle number one.

Efter en stressad morgon med kräkattack i duschen (min magsjuka lillebror), snabb promenad med Diesel, frukost och påklädning lämnade vi av Liam på dagis (lika ledsen idag) innan Simon och jag begav oss till Växjö. Blir ju kalas på lördag så vi handlade allt till smörgåstårtorna och efterrätten på CityGross, tog oss två långa timmar. Hann med en liten frukost också innan det var dags att åka. När vi kom hem hann Simon mer eller mindre hjälpa mig med att packa in alla varorna innan han var tvungen att åka till jobbet vid kvart i ett. Så jag hade att göra en bra stund med alla kassar och om-möblering i kylen. Yey.

Under hela kvällen, enda sedan jag och Diesel hämtade Liam på dagis vid två, har det varit ett jävla liv här hemma. Liam har varit på sitt surpuppe-humör. Inte en av mina favoriter direkt. Han skriker när jag går ut i köket, skriker när jag häller upp saft för sakta, skriker när jag diskar, skriker när jag står upp, skriker när jag sitter, skriker när jag svarar på ett mail, skriker när jag vänder ryggen till, skriker när morbror byter kanal, skriker när jag pratar i telefon, skriker när jag lagar mat. Ja, ni fattar. Han skriker. Han är arg, sur, grinig, förbannad. Allt på samma gång. Jag får inte göra ett skit. Hade han fått välja hade jag suttit med honom i knät under hela eftermiddagen/kvällen och tittat på Händige Manny. Utan att röra en fena. Då hade han varit nöjd. Mitt tålamod har nått maxgränsen för ikväll och nu längtar jag faktiskt lite efter att få gå upp och lägga honom. Så att jag i alla fall kan få gå på toa. I fred. Utan detta skrikande och gnyende.

Mamma älskar dig, fisunge, men du kan vara ett riktigt litet monster ibland. Jag undrar vem du har det efter?