Vaknade av de sura tonerna från Simon vid kvart i fyra denna ljuvliga lördagsmorgon. Han var skitsur och överstressad eftersom Liam bestämt sig för att han absolut inte skulle sova. Ska det vara så svårt att peta till mig och fråga; “Älskling, kan du vara snäll och ta honom för jag måste åka till jobbet?” Nejdå! Här ska det gormas och dörrar ska slås igen! Kalasbra att bete sig så inför ögonen på en morgonpigg och glad kille på tio månader. Konstigt att stoltheten alltid ska stå i vägen för den lättaste lösningen!

Här kan vi snacka om att ha vaknat på fel sida. Upp och ner också kanske?