Klockan tre i eftermiddags hävde Simon i sig middagen (fort som fan, ska tilläggas), slängde på sig ytterkläderna, vinkade frenetiskt med handen och swosch så var han borta. “Han ska köpa julklappar till mig”, tänkte jag och höll på att spricka av nyfikenhet.
Mamma kom förbi och åt middag med mig och vi kollade på Design: Simon och Tomas från gårdagen. Hon gick sedan hem och Liam vaknade klockan halv fem. Det blev många kommande timmar med bus, middag, lek och kvällsmat. Mamma och Adde kom förbi och bjöd på julgodis som dom bakat.
Klockan halv nio ramlade Simon in men inte fasen hade han några paket med sig. Skulle precis fråga om han gömt dom (jag är väldigt “pilla” och “skaka” när det gäller paket) hos svärfar i Nybro när han plötsligt kavlar upp ärmen och visar – japp! En tatuering! Allihopa tappade hakan samtidigt som vi vrålade rätt ut – så högt och tokigt så Liam blev livrädd och började gråta! Stackars liten, han undrade nog vad det var som gjorde hela familjen så galna. En tatuering var det sista jag hade trott, ärligt talat. Han har pratat om en så länge men jag trodde aldrig att min fegis till sambo skulle genomföra det. Men nu sitter den alltså där och han är väldigt stolt över sin allra första tatuering. Nu ska jag bara övertala honom till att göra en över ryggen också…

Är dösugen på att göra en ny nu. Men Simon sa att han redan förvarnat tatueraren att vi kommer båda två nästa gång och då ska jag äntligen få “Liam” på handleden. Längtar!