Vår senaste “familjeträff” våren 2009.
Från vänster: Moster Görel, morfar Göran, lillebror Adde, kusin Jacob och mamma.

Det har varit en konstig kväll. Man försöker så gott det går men ändå finns den där gnagande känslan i bakhuvudet. Min (biologiska) morfar har varit sjuk länge nu och idag fick mamma ett oroande samtal från Växjö Lasarett. Han har inte bara hjärntumörer, lungcancer och KOL – idag fick han även en hjärtattack. Dom ville att hon skulle komma in då han inte hade mycket tid kvar. Adde följde med för att hon skulle slippa vara själv. Pratade med henne tidigare i eftermiddag och han var inte alls bra, ganska borta och pratade mest i nattmössan. Det fanns dock en helt annan ton i hans röst när han kvicknat till och han verkar medveten om att det snart är dags. Läkarna vill hjälpa honom på traven, han mår ju verkligen inte bra. Mammas halvlillasyster är också där nu som tur väl är. Kan inte vara lätt för mamma att bära ett så tungt ansvar själv.

Jag har haft turen att växa upp med två morfäder. Båda är dom bra på olika saker och båda har dom tillfört mycket i mitt liv. Göran, som är min biologiska morfar, har alltid funnits i bakgrunden trots att vi inte haft så jättebra kontakt. Han är väldigt speciell, har en lättsam syn på livet och har fått oss att skratta mer än en gång. Trots hans misstag i det förflutna tycker jag om honom väldigt mycket, alla borde ha en egen “måfa Göran” som tar livet med en klackspark när det känns som tyngst.