Hemkommen från en tuff kväll med nya insikter och möjligheter. Vi var tio stycken på seansen och fick alla hälsningar från Andra Sidan. Jag tror alla var nöjda med kvällen, Sanna var helt fantastisk! Absolut bästa mediet jag träffat hittills och vi kommer boka henne för en ny seans till våren har vi sagt.

Jag hade hoppats innerligt på att Ola skulle komma fram, men han hade nog fullt upp med annat ikväll. Kanske har han något att säga nästa gång? Istället var det min mammas morbror som kom och hälsade, Sven-Åke, som gick bort för ett tag sedan. Han berättade mycket, mest om min hälsa och hur jag är som person. Allt som jag egentligen redan vet men inte låtsas om. Nästan så jag intalar mig att ingen annan kan lägga märke till det som finns där under ytan. Tankarna och känslorna som jag måste dras med varje dag. Det är ett så invant mönster att jag inte längre lägger märke till det själv. Mitt dåliga självförtroende är en så stor del av min vardag som jag lärt mig att acceptera. Men kanske börjar det bli dags att jag tar tag i det, försöka se mig själv som andra ser mig. Våga ta för mig och tacka ja till livet. Det börjar bli dags. Jag är så trött på mig själv och mina konstiga egenheter så jag kan kräkas. Det är dags. Om inte annat kommer Sven-Åke påminna mig genom att rycka i håret.

Han skulle även bjuda mig på en resa nästa år, eller kommer det med en lotto-vinst. Jag vet inte vart och vet inte när men det kommer, och det ser jag fram emot! Han berättade även om något annat, lite privatare, som jag och Sanna tog i enrum efter seansen. Ett mycket glädjande besked som jag länge hoppats på!

Han sa något annat kul med som jag inte kan glömma, en konstig grej som är typisk “Agnes”. Han ber mig sätta ner fötterna på jorden, bokstavligen, för att ge min kropp balans. Det är något som är helt omöjligt för mig. Jag kan bara inte sitta på en stol med båda fötterna i golvet, har aldrig kunnat. Jag slingrar runt dom i varandra, sitter på ena eller andra benet, vilar benen på ovansidan av tårna eller har benen i kors. Det är bara en grej jag gör och som jag alltid gjort. Likaså när jag står upp, jag kan inte lägga jämvikt på benen, jag måste alltid balansera på det ena eller andra. Tyckte det var så kul att han tog upp det!

Sen fick jag besök av en liten hund med en elvisp till tunga. Han hoppade på mina ben och pussades, vilket bara kan betyda att det var min lille Bisse som kom för att hälsa. Taxen som vi hade under mina uppväxt, som blev arton år. Han berättade att han ofta tänker på mig och hälsar på. Att han har tagit sig an mina hemligheter som jag anförtrodde honom som liten, då han var den enda tryggheten för mig under en period. Lille Bisse!

Jag fick också veta att det finns tre tjejer från min skoltid som jag måste sålla bort från mitt liv. De har stor makt över mitt liv och kanske framförallt mitt hjärta, men som jag måste ta bort. Och det har jag ju redan, en människa som sårade mig otroligt djupt under en väldigt lång period är, sedan snart ett år, borta ur mitt liv. Och jag har inga tankar på att släppa in henne i mitt hjärta mer. Aldrig någonsin. Men vilka de andra två tjejerna var vet jag inte, det kanske visar sig så småningom.

Det fanns mycket mer som Sanna berättade, men vissa saker känns lite för privat, lite för tätt in på skinnet. Så jag avslutar med att tacka för en fantastisk kväll som jag gärna vill uppleva igen!