Som vanligt när jag ska någonstans är jag alltid ute i sista minuten. Likaså idag då jag fastnade i telefon innan avfärd. Men till slut kom jag ifrån, lånade mammas bil och begav mig mot Lenhovda för att få min efterlängtade klippning hos frisören.

Fast jag kom aldrig fram. Innan korsningen fick jag sladd på bilen och gjorde precis det min körlärare lärt mig att man inte ska göra; bromsa och gira. Först till höger, sen till vänster och sen till höger igen och bilen snurrade och flög ut i diket baklänges. Jag tackar Gud för den meterdjupa snön som stoppade bilen från att volta. Det brukar vara ganska mycket trafik på den vägen annars, tung trafik, men jag hade turen att det just under sladden inte kom något mötande fordon. Då hade jag nog inte suttit här nu.

När bilen väl hade stannat kom chocken och tårarna. Ringde mamma och hon var helt hyperhispig, vilket jag kan förstå. Hon skulle ordna allt med bärgare, ringa polis och försäkringsbolag. Själv satt jag där, hyperventilerade och kunde inte ta mig ut, förardörren satt fast på grund av att bilen var halvt begravd i snö. Klättrade ut genom passagerardörren, tog en lugnande cigarett och ringde sambon. Under tiden var det ganska många bilar som körde förbi men inte en jävel stannade. Jag brydde mig inte heller om att stå och vifta efter hjälp, jag mådde ju ändå bra och bärgning skulle ordna sig. Men sen kom det en man med en Alwex-lastbil som var jättetrevlig, efter det stannade det ännu en bil med en annan man som också erbjöd mig sin hjälp. De båda hjälptes åt att gräva fram bilen och sen dra upp den med lastbilen. Det gick hur bra som helst och det verkade inte vara några större skador på mammas bil. Registreringsskylten hade flugit ut i skogen och några plastbitar låg lite här och var, men överlag var den hel och ren. Tack och lov. Och jag är, förutom lite skakis, vid liv och har nu lärt mig min läxa. Hoppas att det var första och sista gången jag kör av vägen!

Tusen tack till de två hjältarna som stannade och hjälpte mig. Jag är innerligt tacksam!