Inte ett endaste tips. Mycket märkligt.

Har precis fått Liam till att somna. Han har varit ganska grinig dom senaste dagarna på grund av förkylningen. Han har dock blivit mycket bättre i halsen och nästäppan har nästan släppt. Alvedon och näsdroppar var 4-6 timme och mycket vila har visst gjort susen.

Mormor satt barnvakt innan så jag kunde gå en promenad med hundarna. Som vanligt funderade jag ut rutten innan vi skulle gå, idag tänkte jag gå neråt elljusspåret, runt och tillbaka. Vi började gå ner för grusvägen som ligger till höger om folkan, hundarna var ganska lugna och det var riktigt skönt att komma ut i det härliga vädret. Men med min vanliga otur så varade inte lugnet speciellt länge. När jag vänder mig om kommer det en tjej på en gigantisk brun häst. Jag och hundarna gick in i kanten och hon försökte klämma sig igenom i den andra. Gick hyfsat bra enda tills hon hälsade och jag hälsade tillbaka. Sånt verkar Diesel inte tåla, att någon pratar med hans matte. Han började morra, den kaxige lille skiten. Man tycker att dom borde vara rädda för ett så stort djur men det var snarare hästen som var rädd för dom. Häst-stackarn började stegra sig lite smått och skuttade på något märkligt vis in bland buskarna. Jag blev ganska rädd för flickans skull. Jag bara väntade med andan i halsen på att han skulle kasta av henne. Tack och lov så lugnade han ner sig en smula och fortsatte åt det håll vi skulle gå. Skit också, tänkte jag. Hade varit helt omöjligt att gå efter hästen med mina nyfikna knäppgökar. Det var inte annat att göra, vi fick vända och min “härlig-promenad-i-skogen”-plan gick åt helsike. Istället gick vi en annan runda i byn och det funkade det med.

Något som jag kan irritera mig på till vansinne är att folk har så förutfattade meningar och negativ syn på stora hundar. Dom spärrar upp ögonen, lägger armarna över bröstet som ett skydd och ryggar tillbaka. Visst, självklart kan man vara hundrädd och då är det fullt förståeligt. Men detta tycks varenda surtant i hela Broakulla göra. Oftast kommer dom även på något att vräka ur sig också, som en liten elak bonus. Varför detta? Fråga mig inte. Så länge inte människan är hundrädd, hunden gör utfall, morrar eller visar aggressivitet så finns det ingen anledning överhuvudtaget. Som i måndags. Jag och hundarna var ute på promenad då jag ser att en tanta med gåstavar kommer i rask takt bakom oss. Jag tar in hundarna vid sidan, får dom att sitta fint och låta tantan gå förbi. Det verkade dock på henne som om hon inte hade sett oss förrän hon var två meter bredvid. Och vad gör hon? Hon började sprattla och vifta med gåstavarna som en jävla Luke Skywaker på crack. Både Diesel och Rebell satt jättefint bredvid mig och sa inte ett ljud. Dom tittade knappt på henne. Kanske var hon hundrädd, kanske inte.
Simon var ute och gick med dom för ett tag sen. Dom hade gått förbi ett hus där en tanta stod utanför. Hon bålglodde först tills hon kom på precis vad hon skulle vräka ur sig; “– Klarar du verkligen av att hålla i dom där två?”. Det var inte menat på skoj utan mer sarkastiskt. Varför säger folk så? För att man ska må dåligt och känna sig som en usel husse och matte? Små hundar är det visst inget fel på. Bara dom stora. Vad är det som säger att en liten hund inte kan skutta upp och döda någon? Eller sätta käften i ett byxben eller i skrevet? Vi har en liten, ettrig pudel här i Broakulla. När man går förbi med hundarna (som är knäpptysta) så kommer den där lille, ställer sig på bakbenen och skäller utav bara helvete. Se upp för den istället, jävla kärringar.