Lillebror är på besök. Han ringde för ett par timmar sen och undrade om han fick komma och sova över. Självklart alltid välkommen till storasyster! Fast nu sitter han ute på verandan och surar lite. Man kan väl säga att vi hade ett litet bråk. Jag skulle inte kalla det för det egentligen, försökte bara tillrättavisa honom lite vad gäller mamma och hans (knarriga) relation. Man skulle lätt kunna tro att dom är gifta. Bråkar om allt, överallt, hela tiden. Adde vill gärna få medhåll av mig när han vill prata ut om det. Självklart lyssnar jag men kan inte ta någons parti. Tycker jag han gör fel så säger jag det rakt ut och det kan han inte riktigt ta. Han vill gärna ha mig på sin sida i allt men det funkar ju såklart inte.
Tycker det är så förbaskat tråkigt att dom inte kan ha en fin relation. Det drabbar ju inte bara dom utan även oss runt omkring. Förstår att det kan vara jobbigt att bo hemma när man är 19 och bara vill ge sig iväg. Men att packa väskan och flytta till Helsingborg utan pengar, jobb eller lägenhet är knappast det rätta svaret. Han har blivit erbjuden fast anställning på restaurangen på Kosta Outlet men det vill han ju inte ha. "Vill fan inte bo kvar här.." får man höra hela tiden. Självklart ska han få sträva och kanske uppnå sina drömmar om flytt och egen restaurang men hur sjutton ska det gå till utan startkapital? Det är skitbra att han har en dröm och ett mål men vill man uppnå det måste man arbeta för det också. Eller har jag fel?
Får hoppas han smälter lite. Vill såklart inte att han ska vara ledsen eller arg på mig hela kvällen. Men jag måste ju kunna säga vad jag tycker. Han är min lillebror och familjen ska man vara rädd om. Om jag ändå kunde intala honom det så kanske han skulle börja se mamma med andra ögon. Sluta ta allt och alla för givet, det är där felet ligger. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, som dom säger.