Satt precis och läste artikeln “Amma, annars skadar du ditt barn” på Aftonbladet och blir ärligt talat skitförbannad. Amningshjälpen ska finnas till för att ge råd och hjälpa oroliga föräldrar som har problem med amning. Inte stjälpa?

Modersmjölkersättning är helt artfrämmande.
Hade min man föreslagit det så hade han fått en brödkavel eller en stekpanna i skallen.
Min personliga åsikt baserad på allt jag vet om amning är att det är en jättestor risk att du faktiskt skadar barnet. Ditt barn kommer överleva, växa och bli vuxen och ha ett eget liv. Men inte riktigt med samma goda förutsättningar vågar jag hävda, säger en av dem som svarar på Amningshjälpens telefonlinje.

Jag vet själv hur det var, hade ett helvete med amningen. Mjölken ville inte riktigt komma igång och när det väl gjorde det så fick Liam inget tag eller grepp så amningsnappar var den enda utvägen. Inte heller det funkade då Liam bara skrek vid bröstet och mitt tålamod gick i bitar. Jag ska inte säga att jag inte fick något stöd på BB eller hos barnmorskan men hemma var det värre. De enda som stöttade och hjälpte var Simon och Anna, vilket jag är oerhört tacksam över. Äldre generationer ser fortfarande konservativt på amning och att “du ska amma, punkt!”.
Kommer ihåg när Simon berättade för svärmor att vi gått över till modersmjölkersättning; “Va? Men du MÅSTE ju amma!”. Hur kul är det att få höra av sin egna familj? Inte heller min egna mamma var till något speciellt stort stöd; “Kasta bort dom där förbannade amningsnapparna!”. Det gick ju inte, vad skulle jag göra? Låta honom svälta? Jag funderade och funderar fortfarande ofta på om jag var en dålig mamma som inte kunde ge mitt barn mat. Kämpade jag inte tillräckligt? Gav jag upp för lätt?
Jag kommer ihåg det så jävla väl. Folk bevakade, pressen, Liams skrik, huvudskakningarna, allt. Att sen också ha den där förbannade förlossningsdepressionen gjorde inte heller saken bättre. Jag älskade Liam från första stund men att han begärde så mycket av mig när jag mådde så dåligt kunde jag inte acceptera. Jag var så arg på mig själv och lät det gå ut över honom. Jag tyckte att han var så irriterande, jag agades inför varje amning, blev åter igen arg på mig själv för att jag tänkte som jag gjorde och fylldes dagligen med stor skam över att jag var en dålig mamma.
Amningen var något jag såg fram emot, har alltid tyckt det sett så mysigt ut och jag är ledsen att jag aldrig fick uppleva det. Ledsen att jag inte kunde ge det till Liam. Att få den speciella kontakten. 
Simon och jag bestämde oss för att gå över till modersmjölkersättning, han såg ju också hur dåligt jag mådde. Vi pratade om det på BVC och Agneta höll med fullt ut. Blir man arg eller irriterad på sitt barn under amning så mår varken barnet, som känner av den dåliga energin, eller mamman bra, menade hon på. Då är det bättre att ge ersättning och på så sätt får föräldrarna och barnet en ny och bättre kontakt. Man behöver då inte heller oroa sig, som jag gjorde, över att barnet inte får i sig tillräckligt med mat.

Jag tycker att den här “häx-jakten” på mammor som inte ammar ska få sig ett slut nu. Varför inte istället lägga ner mer energi och kraft på att stoppa barnaga och pedofili? Det är där de stora problemen finns!