Nu är man alldeles ensam och övergiven igen. Liam somnade för ett par timmar sedan och Simon har åkt till jobbet för att avverka ännu en natt på fabriken. Tänkte bara jag skulle skriva ett litet inlägg här i mörkret innan läggdags. Om jag nu får sova något. Hoppas innerligt att Liam inte väcker mig förrän vid åtta imorgon bitti. Hoppas, hoppas, hoppas. Innerligt, innerligt, innerligt.

Pratat med Nadde som idag varit på ultraljud med gubben sin. Har sett bilderna också och på det ena så skrattar det lilla pyret! Riktigt smajl - otroligt häftigt! Pyret väntas komma i juni och könet får bli en överraskning. Spännande! Jag tror det blir en flicka... Eller en liten kille.. Eller nej, en flicka.. Eller...
Nästa gång vi väntar bebis så ska vi absolut inte kolla upp könet innan. Blev ju en liten miss när Liam låg i magen då dom sa att det var en flicka jag bar på. Lådan med rosa bebiskläder står fortfarande i förrådet och väntar ivrigt på att få bli använda.

Om knappt en månad fyller min lille kille ett år. Tänk - ett år! Det är ju för fasen inte klokt!
Han utvecklas och lär sig mer och mer för varje dag och det är knappt man hänger med. Han har ännu inte börjat gå, alltså ställt sig upp och gått helt själv. Däremot har han idag tagit himskans många kliv helt på egen hand! Han har gjort det tidigare också men inte så många kliv på en gång. 
Han stod och höll i sig i vår tv-möbel, jag satt på golvet en bit bort och rätt som det var släppte han och gick fem, sex steg mot mig. Vi har även tränat med honom lite på sista tiden. Alltså har till exempel Simon och jag suttit på golvet en bit ifrån varandra och sen har han gått emellan oss fram och tillbaka. Det tycker han är jättekul! Och när mamma kommer och hälsar på tar han gärna några steg helt själv för att sedan omfamna henne i en stor kram! Det är min mullegullebulle det!