Här i huset har vi en go granntant som är väldigt glad åt att prata, Nästan lite för glad ibland. Och bråttom får man banne mig inte ha när man möter henne i källaren. Jag skulle ju ner där en snabbis efter dagislämningen i morse för att hämta fram lite bebissaker till Felix som jag ska vara barnvakt åt imorgon. Där stod hon i sitt förråd och hoppade mer eller mindre på mig när jag kom. I fyrtiofem minuter malde hon på om vävstolar. Fråga mig inte hur vi kom in på ämnet, men lätt att ta sig ur var det inte. Strax innan jag lyckades rymma började jag känna mig nästan svimfärdig och yr. Antagligen på grund av att hon lyckats nyttja allt vad syre heter där nere.

Sen var det dags igen. Vid halv två lämnade jag lägenheten för att kunna smita in en snabbis på Konsum och sen strosa till dagis i godan ro för att hämta Liam. Då möter jag väl henne utanför och så var man fast igen. Tjugofem minuters prat om fönsterputsning. Så inte blev det något strosande till dagis inte.

Hon är ju för go och snäll den lilla tanten, men nu har jag fått min granntantedos för en hel vecka framåt. Sådeså.