Surpuppan bjöd på ett och annat leende idag, trots allt.

Herregud, här blir det inget bloggande alls. Barnen har min fulla uppmärksamhet om eftermiddagarna när sambon gett sig av till jobbet, så allt annat får vänta tills barnen sover och jag kan pusta ut lite i soffan. Samtidigt är det himla skönt, jag har känt det ett tag nu, någon slags prestationsångest över att hela tiden uppdatera. Hur kan man göra det egentligen? För en blogg? Att något som jag i grunden gör helt för min egen och ingen annans skull. Så att bara få pausa och slippa känna den där stressen känns himla skönt. Och ta det när jag känner att jag kan och hinner. Man bloggar ju trots allt för att det är roligt!

Någon som fått väldigt mycket uppmärksamhet idag är Nomi, hon har varit en riktig liten surpuppa. Konstant grinig! Det måste vara tänderna som spökar, annars kan hon sitta i timmar på golvet själv och leka helt på egen hand. Idag klarade hon fem minuter i taget sen var det ett fasligt ylande på henne. Ingenting som dög. Usch, förgrymmade tänder.

I skrivande stund plöjer jag igenom favoritprogrammen på boxen och inväntar sambon som snart kommer hem. Känner att jag vill sova… men jag vill gärna hinna träffa honom lite med innan, så jag får snällt sitta uppe en stund till!