Mamma Agnes är trött, så trött. Sicken dag det har varit. Haft massor av besök idag! Mamma och Adde kom hit med Belle som dom varit hundvakter åt under BB-tiden. Självklart sög mamma tag i Liam direkt och släppte inte honom på de närmaste timmarna. Hon kan verkligen inte slita ögonen från honom, riktigt stolt är hon över sitt lilla barnbarn.
Anna och Alvin kom också en liten stund och sedan kom morfar och Lucia och fikade. Dom hade med sig blommor och jättefina kläder till Liam. Massor av bodies och små söta dresser. Det är ju något som vi behöver nu eftersom hela garderoben var fullproppad med tjejkläder. Men dom små liven växer ju ur allting så snabbt ändå så man behöver ju inte köpa speciellt mycket.
Vi har även varit ute på första barnvagns-promenixen idag. Svinkallt var det men ut skulle vi! Simon ville stoltsera och visa hela världen att han blivit pappa. Så söt är han. Stolt som en tupp!
Det blir inte att man kommer hinna skriva här speciellt mycket nu känns det som. Tiden vill inte räcka till alls. Men ska försöka uppdatera så ofta jag kan.

Imorgon ska vi på återbesök på BB för att undersöka lillprinsen. Tänkte ta ett varv med barnvagnen i Kalmar också när vi ändå är där. Ska bli mysigt!

Vår lilla snuttegulleplutt har äntligen kommit efter många om och men. Han överraskade mamma och pappa rejält som hela tiden trott att det skulle vara en liten tjej i magen. Ack, vad vi sket oss, men lika stolta ändå!

Torsdagen den 12/2 var hemsk! Gick med förvärkar hela dagen och hela natten. Tyckte dom gjorde förbaskat ont men nu med facit i hand så var dom absolut ingenting mot vad som kom.
Jag städade som en tokdåre hela dagen för att få annat att tänka på. Men klockan 18:30 ringde jag till Simon så han kom hem på stört för att ta hand om stackars mig. Han masserade, tröstade, passade upp och var bara helt underbar som vanligt.
Plågorna fortsatte under natten men jag fick i alla fall sova ett par, tre timmar. Fyy faan vad ömklig jag var.
   Fredag morgon stod jag inte ut längre. Klockan 06:00 stapplade vi ut till bilen och så var det raka vägen till förlossningen i Kalmar. Väl inne på undersökning visade det sig att jag inte hade öppnat mig ett dugg. Jaha? Vad göra? Jag har ooooont! Det var det jag var rädd för. Vi fick masa oss hem igen. Barnmoskan ville att jag skulle pröva att ta ett varmt bad eller dusch, äta, vila och sedan höra av oss igen framåt eftermiddagen.
   Vila? Kyss mig i röven. Jag stod inte uuuut! Varje värk var en plåga. Simon, stackarn, gjorde allt för att jag skulle må bättre. Han masserade min rygg, servade mig allt jag ville ha och andades ikapp under värkarna. Mormor åkte och handlade middag till oss och ställde upp så mycket hon kunde.
Nej, nu jäklar får det vara nog tyckte Simon, ringde förlossningen, tryckte in mig i bilen och plattan i mattan! Klockan 18:30 var vi inne igen och jag hade bara öppnat mig 3 ynka centimeter visade det sig. Bara väntade på att dom skulle skicka hem mig igen men det gjorde dom faktiskt inte. Jag fick stanna, tack och lov!
   Värkarna växte och växte och till slut fick jag ta till lustgasen. My God, varför väntade jag så länge med det? Hög som ett hus stod jag framlutandes mot en sån däringa "gåstol", jämrade mig och jollrade glatt om vart annat. Men efter några timmar hjälpte inte ens det och dom bestämde sig för att ge mig ryggbedövning klockan 00:30. Stackars narkosläkaren, barnmorskorna och framförallt Simon hade ett helsike för att få mig lugn och stilla så han kunde sätta bedövningen. Men herregud, fullt av folk som bara slet av en kläderna och drog mig åt alla håll och kanter. Tro fan man gör lite motstånd. Jag sparkade, skrek och frustade som en påtänd älgko. Men det gick till slut och fy fasiken vad bra jag mådde. Kände inte ens värkarna, jag bara sov och Simon fick pusta ut några timmar.
   På lördag morgon var jag öppen 7 cm och dom berättade att det var dags att förbereda för ett kejsarsnitt. Nähe, för bövelen tänkte jag. Dom satte in mer dropp och jag fick sitta i en lustig ställning, gresandes med härligheten i vädret för att jag skulle komma igång. Det hjälpte faktiskt för på bara en timme eller två öppnades jag upp 3 cm och det var fritt fram för bebisen att komma ut. Vid det här laget hjälpte knappt ryggbedövningen mer och det hörde nog fan hela avdelningen. Jag skrek som en dåre, arg som ett bi, lipade, slet, sparkade, kastade saker, skällde ut dom efter noter och var bara helt galen. Simon var förstås lika underbar som vanligt. Han peppade mig hela tiden och talade om hur duktig jag var, baddade mig i pannan och såg till att jag hela tiden fick i mig vatten.
   Klockan 12:28 kom han äntligen ut. Han var ganska blå och med navelsträngen runt halsen. Han sa ingenting och det gjorde mig förbaskat rädd, hur hög jag än var. Men dom masserade igång honom och efter 3 minuter skrek han till litegrann. Gud, vad fin han var. Han låg på min mage alldeles slemmig och kletig medans jag krystade ut moderkakan och fick mina 3 stygn sydda.
   Efteråt lämnade dom oss ifred så att vi fick mysa med Liam själva och lära känna honom hans första timme utanför mammas mage. Det var så mysigt. Dom kom in med en bricka med smörgåsar och champangeglas fyllda med hallonsoda. Allt var helt enkelt som en dröm. Och Simon var så stolt, som en tupp. Lillkillen badades, vägdes, mättes och beundrades av barnmorskorna.
   Framåt eftermiddagen blev vi flyttade till BB där vi fick dela rum med ett annat par. Jag var förstås ganska deppig för det var fullt så papporna fick inte sova över. Eller deppig och deppig, snarare rädd. Jag hade ju precis fått en liten och sen sova helt ensam första natten utan Simon. Hur skulle jag fixa det? Jag kunde knappt ta mig ur sängen på grund av att bedövningen släppt i ryggen. Men tack och lov åkte ett par hem så vi fick deras rum. Allt kändes mycket bättre igen. Hade egentligen velat åka hem på kvällen men amningen hade ju inte kommit igång och nu i efterhand är jag glad att vi stannade två dygn. Vi fick liksom tid bara för varandra och lära känna vår lille plutt ordentligt.

http://www.ltkalmar.se/lttemplates/WebbisPage____11814.aspx

Jag har faktiskt inte tid att föda barn just nu. Bestämde igårkväll att jag skulle banne mig städa i källaren idag. Ser hemskt ut därnere efter all geggamojja och lera hundarna släpat in. Vit trappa är inte speciellt lyckat heller för den delen! Tänkte passa på att dammsuga och skura nu när det är snö ute så kanske, kaaanskeee det får vara rent en vecka i alla fall.
Men känner på mig att det är något på gång nu. Det känns som det. Vaknade i natt av att jag fick så satans ont i mage och rygg, hemsk mensliknande värk. Men tack och lov gick det över och jag somnade om igen. Men idag har det kommit till och från hela tiden. Mest när jag står och går. Man får liksom nästan huka sig och krypa ihop som en boll för att det ska släppa.
Har inte haft så mycket förvärkar innan, har hänt ett par gånger när man gått hund-promenader men det har liksom gått över ganska fort igen.
Man blir ju såklart lite orolig nu när man går hemma själv och Simon är på jobbet. Jag vill ju inte ringa och oroa honom i onödan heller så han får köra hem. Bäst att vara säker först.
Vi får se vad kvällen har i sitt sköte helt enkelt.

Lillebror skickade precis över lite bilder på sin nygjorda tatuering. Den är såklart långt ifrån färdig, många timmar och mycket cash kvar som ska läggas på den. Det ska till flames runt om och sen lite annat krafs tror jag, men den kommer bli sååå snygg när den är klar! Blev så sugen att sätta mig i stolen igen nu. Men den här gången blir det fasen hos en riktig och proffsig tatuerare.

Skulle kunna tänka mig att göra min bebis porträtt med en snygg text under. Något som verkligen betyder något. Korset jag har på ankeln ser förjävlig ut, helt kladdig och fan vet allt. Ångrar att jag gjorde den överhuvudtaget. Får se till att få den fixad snart.

Gud, vad sugen jag är nu!

Kom precis hem efter shoppingrunda i Nybro med Anna-stirr-och-virrpanna. Kikade lite på Jysk efter en babyfilt och amningskudde med Nalle Puh på som jag sett att dom haft. Men nepp, dom var slut. Typiskt. Kollade lite på Lindex med men vi har ju redan handlat allt i klädväg så det fick bli en baby-mössa till. Har redan två men är rädd att den ena är för liten och den andra för stor. Bäst att vara på den säkra sidan.

Vaknade vid 4 i morse av att det liksom bubblade till "downstairs" om man säger så då va. Satte mig upp i sängen och tänkte att nu jävlar, nu går vattnet! Vaggade iväg i all hast till toaletten för att se vad det var frågan om. Visade sig att slemproppen hade gått. Det var någon vit-gul-grön alien-geggamojja som hade ploppat ut. Mysigt! Vaggade tillbaka till sängen för att få lite mer sömn men vaknade igen klockan 8 av att det kom ännu mer.
Har läst lite på olika sidor nu att det kan komma lite då och då ett par dagar i sträck. På en del går slemproppen flera veckor innan och på andra kommer vattnet bara timmar efter.
Det riktigt tindrade i ögonen på Simon när jag berättade för honom. Att man kan få en vuxen karl till att mjukna så över en slempropp. Han är väl lika trött som jag att bara gå och vänta och vänta antagligen.

Fullmåne inatt men inte fan gick vattnet för det.
Ser verkligen fram emot att bli mamma nu, hela proceduren. Inte bara att äntligen, äntligen, äntligen få mitt lilla barn utan även förlossningen. Man har hört så mycket och så har man alltid haft en bild av hur ens egna kommer att se ut. Visst fasen kommer det att göra ont men det är absolut inget jag vill gå miste om.
På sista föräldragrupps-mötet som var förra veckan kikade vi på en förlossningsfilm. Det var en tjej som pratade i början om hur hon såg på sin kommande förlossning. Både jag och Simon tyckte hon verkade lite mysko för det enda hon pratade om var hur mycket hon såg fram emot att föda - inte att hon skulle få sitt barn. Emellanåt lät det precis som om hon blivit gravid bara för att hon var nyfiken på hur hennes förlossning skulle se ut.
Men nu, när jag själv kan bli mamma vilken dag som helst, så måste jag säga att jag förstår henne.
Alla frågar hela tiden om jag är nervös eller rädd och de flesta bara skakar på huvudet när jag konstaterar att så inte är fallet. Mormor hade till exempel stött på Nadde på Outleten idag och fått frågan; "Vad är det för feeeel på Agnes egentligen? Hon är ju koooooluuuuugn!".
Men vad har jag att vara rädd för? Smärtan? Jag har haft sura uppstötningar, halsbränna, urinläckage (få mig att skratta och jag pinkar ner mig - med råge!), smärtsam foglossning och kräksjukan (3 gånger/dag) i snart 9 månader. Nog ska jag då kunna kämpa den sista lilla biten för att få mitt barn? Kvinnor har ju för fasen fött barn i alla tider.
Det enda jag är riktigt, riktigt rädd för är att allt inte är som det ska med bebisen. Men oroar inte alla mammor och pappor sig för det? Ingen vill ju att det ens barn ska må dåligt eller att det ska bli någon komplikation under förlossningen.

Lilla mamma ringde innan. Hon var i total extas, snudden på att spricka av glädje. Visade sig att hennes goda vän Kitto fått en förfrågan från killarna i Takida om ett eventuellt samarbete på deras nya skiva. Hoppas, hoppas, hoppas hon säger ja. Älskar Takida och Kitto är helt fantastisk, det skulle verkligen bli en skitbra platta. Håll tummarna!

Äntligen är det fredag! Även om jag bara vaggar omkring här hemma med helg för jämnan är det ändå speciellt med fredagar.

Har ju inte kunnat lämna huset den här veckan på grund av att hundarna varit så dåliga. Stå där på alla fyra, nyss hemkommen, och kräkas samtidigt som man torkar racerbajs från golvet är inte speciellt uppskattat alls kan jag tala om. Så det har helt enkelt inte blivit av att jag åkt någonstans. Bäst att hålla ett vakande öga på de små, stackars liven.

Tänkte ta och köra upp en sväng till mamma imorgon och hälsa på litegrann. En kul utflykt! Kanske skulle passa på att hälsa på Nadde och Eve när man ändå var i farten.

Nu väntar jag på att gubben ska vakna till så vi kan åka och handla i Emmaboda. Stackarn blev väckt vid fyra i morse av två skitnödiga vovvsingar.

Jag fick faktiskt sova ut idag! Rebell hoppade upp i sängen och slog mig med tassen tills jag vaknade, kikade på klockan och fick en smärre chock. Kvart i elva. Kors i taket!

Det sägs ju att djur kan känna på sig saker innan det händer. Finns det en anledning till varför dom då lät mig sova? Tänk om dom känner på sig att lillasyster är på utgång och ville att matte skulle vara utvilad? Hua. Är inte redo än faktiskt.

Ska jag vara helt ärlig så har vi inte ens packat klart BB-väskan. Det viktigaste till bebisen är såklart nerpackat men inte våra grejer. Typ kläder och toalettartiklar och sånt bråte.

Tummen ur röven, Agnes. Tummen ur röven.

Var med Diesel på Nybro Djurklinik i måndags eftersom han fortfarande var dålig i magen. Det var som att kasta pengarna i sjön kan man säga. Det enda dom gjorde var att låta oss vänta och vänta och vänta.. och när vi väl kom in i undersökningsrummet fick vi fortsätta vänta och vänta tills veterinären dök upp. En sur jävel var det till råga på allt. En sån där näsan-i-vädret-typ som bara tittade på Diesel som om han vore ett ouppfostrat monster bara för att han morrade litegrann. Han var ju bara rädd, stackarn. Sen var det dags för undersökning. Sur-tanten klämde honom på magen och kollade hjärtljuden. Det tog typ fem minuter. 400 spänn för fem minuter och så talade hon om vad det var för fel på honom. Han hade diarré. Nähe? Det hade vi ju inte räknat ut... I två veckor skulle han få äta ett speciellt foder och så skulle vi påta i honom en speciell pasta morgon och kväll i tre dagar.
Kan ju säga så här att det har gått fyra dagar nu och han har inte blivit ett dugg bättre i magen. Plus att Rebell också fått rännskita och kräksjukan. Kul!
Dom väcker mig varje morgon mellan 8 och 9 med sina "matte-vi-är-baaaajsnööödiiiga-pipningar", sen har jag att göra resten av dagen. Springa som en höggravid dåre ut och in, ut och in varje halvtimme. Med foglossning och svallningar - det du!
Vill bara att dom små liven ska bli friska snart. Hade ju inte varit så lyckat om vattnet gick i dagarna och Lisa skulle behöva ordna hundvakt åt Bamse och sen flytta in här och passa våra sjuka hundar. Men blir det inte bättre i helgen så får vi ringa efter en ny tid hos veterinären.
Dock inte på Nybro Djurklinik, det får helt enkelt bli Kalmar Djursjukhus istället.

Idag känns det som att man drack på tok för mycket igårkväll. Riktig jäkla bakfylla och förbannat tung huvudvärk. Det konstiga är att jag bara drack coca cola igår. Jag är väl antagligen bara övertrött.

Var på kalas hos mormor igårkväll från klockan 15:00 till 23:30. Mycket trevligt. Simon blev lika packad som vanligt och så gick vi minus några kronor i kortspel. Som vanligt.

Väl hemma igen försökte jag hålla igång så mycket som möjligt för inte somna innan Adde och jag skulle åka till Nybro och hämta en stupfull Anna. Herregud, inte undra på att jag har skallavärk idag så som dom håjade i baksätet med någon techno-trance-skit-musik på högsta volym. Förhoppningsvis har inte min lilla bebis i magen åkt på epilepsi efter den hemska bilturen i snöstorm. När vi kom hem igen var det knappast tal om att få sova ifred heller. Anna och Adde rensade kylen på öl och höll oss vakna till 3 inatt med dunka-dunka. Men men. Snäll som jag är säger jag ingenting. Som vanligt.

Börjar bli så förbannat trött på mig själv. Skulle definitivt behöva gå en säga-nej-kurs eller liknande. Är trött på att vara andra till lags jämt, att inte våga säga ifrån. Trött på att vara "såå snäll" och ställa upp på minsta lilla. Och förbannat trött på att andra vet om att jag gör det. Ska man behöva må och känna sig så här? Utnyttjad? Jag ställer upp jämt även om varken tid eller ork finns. Och det tar emot som fan när man vet att man aldrig kommer att få igen det. Att ingen ställer upp på mig när jag väl kommer behöva det. Det är ju det jag är så rädd för. Att stå på sig och sen helt plötsligt stå där ensam en vacker dag. Utan någon.
Bröt ihop igårkväll efter att Anna hade gått hem. Kunde inte hjälpa det. Allt bara brast. Vet inte om det är att jag är överkänslig just nu eller om jag verkligen mår dåligt. Alla känslor och tankar jag haft de senaste veckorna bara vällde ut som en jävla naturkatastrof. Rakt på stackars Simon. Men han är som han alltid har varit. Min klippa. Som vet precis vad han ska säga för att jag ska må bättre igen. Att jag inte är så värdelös som jag hela tiden försöker intala mig. Den där störtvågen av känslor var väl antagligen ett tecken på att det är dags nu. Lyssna på kroppens signaler.

Känner att tiden inte räcker till. Har massor att göra innan min bebis tänkt komma ut. Hela källaren ser ut som ett slagfält av lådor och annat påsamlat skit. Ska lägga den här veckan på mig själv och mitt hem hade jag tänkt. Leva i min egna lilla bubbla helt enkelt. Städa och plocka i lugn och ro och i min egen takt. Men alla jävla lådor, dom får min stora, starka klippa bära.

Söte Göte sicken dag det var igår. Fick ett ryck och åkte till Ikea där vi handlade massa nödvändiga och inte fullt så nödvändiga prylar.

Tänkte bara lägga upp några bilder på Alvin som jag varit och busat med nu.

Idag har mormor, mamma och jag shoppat loss på Kosta Outlets barnavdelning. Bebisens lilla garderob i sovrummet börjar snart bli överbelastat.

Diesel och Belle är förresten mycket bättre i magen idag. Dom skiter helt enkelt inte överhuvudtaget. Ska jag vara orolig över detta eller njuta av att rännskitan försvunnit? Måste ha varit fodret och ris a la Agnes som gjorde susen igårkväll.

Det har ringt något konstigt 08-nummer till hemtelefonen som jag har missat ett par gånger. Nu innan ringde dom igen och det visade sig vara Boxer. Hon i andra änden blarrade som fan och slickade rumpa för att kunna få mig intresserad av något erbjudande dom hade. Eftersom jag är lika oteknisk som en isbjörnsröv så bad jag henne återkomma imorgon när gubben är hemma. Avskyr telefonförsäljare och så ger man sig fanken på att man ska skälla ut dom efter noter varje gång. Men nej, när dom väl ringer så bara fjantar man med även om man egentligen bara vill be dom dra åt fanders och slänga på luren i örat. En jävla mes, det är vad man är.

Diesel och Belle har fått diarré, och då snackar vi riktig jävla spruta-ner-väggar-rännskita. När Simon steg upp idag såg det ut som någon haft bajs-krig i köket. Tack och lov så sov jag som en stock så stackarn fick ta hand om det själv. Hade nog i och för sig inte klarat av det ändå nu när jag kräks för minsta lilla. Ibland är det gott att vara på tjocken må jag säga!
Så hela dagen har egentligen gått åt till att hålla koll på sjuklingarna. Springa som en dåre ut och in så fort minsta lilla pip hörs. Blir dom inte bättre tills imorgon får vi nog ringa veterinären och beställa tid för så här kan man ju inte ha det. Mina stackars bebisar...

Idag har vi varit i Kalmar och handlat litegrann. Var inne på Babyproffsen och hyrde bilbarnstol och köpte skötväska till barnvagnen.
Simon åkte till jobbet för en stund sen så nu ska jag sätta igång och pula här hemma litegrann. Vi ska på 3:e föräldragrupps-mötet ikväll kl 18 så det ska bli spännande! Snacka slemproppar och annat smått och gott.

Är den inte för granner?

Gissa om Agnes är trött denna gråa helvetes-söndag eller? Jag är inte van vid sånt häringa hulligung alls nu för tiden.

Fredagen urartade ju åt helt fel håll sen efter att jag hade hämtat lillebror i Kosta. Simon ringde precis när vi klivit innanför dörren och ville att jag skulle hämta dom i bowlinghallen. Väl hemma igen med tre fyllos fick Tommy för sig att vi skulle åka till Kosta på fest och han visste precis hur han skulle göra för att få med oss. Han och Niklas kidnappade helt enkelt lillebror. Jaha, det var ju bara att hoppa in i bilen och köra dit. Igen. Kvällen fortsatte med dansbands-nostalgi på högsta volym i residens a la Tommy. Var man inte redan hörselskadad så blev man. Det blev ett jäkla farande mellan Doncan, glasskolefest, Doncan igen och sen - finally - fick vi åka hem till Broakulla igen. Jisses. En höggravid och hörselskadad (ofrivillig) fyllechaffis är inte att leka med efter en sån kväll.

Idag har vi inte gjort ett skit. Slöade i soffan framför repris efter repris tills det var dags att åka till hunddagiset och hämta hem våra pojkar. Saknat dom jättemycket och så skönt att ha dom hemma igen. Snart blir det en sväng till Emmaboda efter ett par pizzor. Har nog inte käkat pizza på tre månader eller något så det ska bli riktigt mumsigt. Pallar fan inte ställa mig framför spisen ikväll. Usch.

Har precis skjutsat Simon och grabbarna till bowlinghallen för att fira gamlingens 30-årsdag. Måste säga att jag känner mig ovanligt ensam denna fredagkväll. Diesel och Rebell är på hunddagis och grannen är inte heller hemma så här sitter jag.. ensam. Och övergiven. Beklagade mig litegrann för lillebror som ringde precis. Han tyckte synd om mig så han ville att jag skulle åka till Kosta nu och hämta honom så jag slapp vara ensam. Ibland är han bra att ha, lillebror. Ibland.

Idag har jag varit ovanligt pigg och speedad. Vaknade av Rebells "släääpp-uuut-miiiig-måååste-kiiissa-pipningar" klockan 9. Gick en långrunda med vovvarna och mormor en timme. Sen hem och började städa bilen som en blådåre. Och det behövdes tamejtusan. Den började likna Pärlan (Annas skönhet) en aning med allt skräp och gamla wunderbaums. Men nu är gamla Bettan fin igen! När Simon kommer hem om ca en timme så ska vi åka till Emmaboda och tvätta henne på Runes så blir hon ännu finare! Ska in en runda på Family House också och kika på bebis-kläder. Har sett en jättebra overall som man kan ha till bilbarnstolen nu när det är så kallt. Får se om det finns något annat sött också..
Nu blir det en välbehövlig dusch innan gubben kommer inklampandes.

Jag börjar ärligt talat undra om det är något fel på mig. Allvarligt fel. Nu när det inte är långt kvar undrar alla hur det känns, om jag är nervös eller rädd inför förlossningen, om det ska bli kul att bli mamma. Självklart ska det bli kul och förbannat skönt att snart få ha det gjort. Slippa vagga av och an och bara vänta. Men jag känner mig varken rädd eller nervös. Även om spjälsängen är på plats i sovrummet, färdigbäddad och massa mysiga gosedjur i så har jag inte en endaste moderkänsla i kroppen. Inget alls. Känner mig som en stor spärrballong med ett kylskåps smidighet men inget annat. Har hört att det är vanligt att känna sig sådär tom. Att inte känna sig som en mamma förrän 1-2 veckor efter förlossningen. 9 månader är en jäkligt lång tid egentligen och det är konstigt att hjärnan inte riktigt hinner med att fatta vad det är som händer.
Var hos min barnmorska Pia igår som klämde och kände mig på magen. Hon berättade att bebisens huvud nu hade fixerats. Sen ställer hon den där förbannade frågan; -"Du kan vara mamma om en vecka, Agnes. Hur känns det?" Jaa, hur känns det? Jag bara satt där som ett fån, kikade upp i taket, ner igen, undvek hennes "din-känslokalla-sate-blick" och fick ur mig ett; -"Ehm, jaha..." Det skulle jag nog inte ha sagt. Man riktigt såg på henne hur hon ville hoppa på mig och ruska om mig tills jag började fatta vad som håller på att hända. Men jag kan inte hjälpa det.
I början av graviditeten var det helt annorlunda. Man lääängtade förtviiiivlat efter att få gå på ultraljud för att få se sin bebis på bild, att magen skulle börja växa så att alla kunde se eller få gå till barnmorskan för första gången. Det var då det. Varför känner man inte så nu?
Simon och jag satte oss ner idag och skulle fylla i "födelseplanen" inför förlossningen. Ett papper fullspäckat med massa konstiga frågor. Frågor som jag inte har svar på. Förlossningen kan ta 18 minuter, den kan också ta 18 timmar. Jag har ingen aning om hur jag kommer att må eller vad jag kommer att känna förrän jag väl ligger där. Smärtlindring? Hur ska jag kunna svara på det nu? Hade man haft barn innan hade man ju vetat lite, haft en bild av hur det kan vara men shit, jag har ju bara sett förlossningar på tv.
Simon däremot, han är orolig. Men inte för förlossningen. Nepp. Utan för att det kommer vara snöstorm och trafikstockningar påvägen in. Inte att hans sambo kommer ligga och skrika och svettas för att pressa ut en soffgrupp. Nej, trafikstockningar. Det oroar han sig för.

Simon ligger för döden i vardagsrummet as we speak och det är inte roligt alls. Han åkte på halssont och feber i fredags och skiten vill inte försvinna. Nu på fredag ska han ut med grabbarna på bowling och ölhävning och på lördag ska vi ju ha hans 30-årskalas med familjen så jag hoppas att han piggnar till snart. Jag är ju i och för sig inte speciellt piggelin själv, har varit förskyld i över två veckor nu och det börjar gå mig på nerverna. Usch, usch, usch.
Vi skulle egentligen ha gått på föräldragruppen klockan 18 ikväll men eftersom han är sjukskriven så hade det inte varit en speciellt bra idé. Synd att vi skulle missa det. Man blev lite mer pushad när man träffade andra som ska ha bebis nästan samtidigt och så fick man ju många bra råd och tips förstås. Men men, det är ju två gånger kvar att gå på.

Har varit hos Anna idag och lekt mamma-pappa-barn. Gooosat med min framtida svärson Alvin som bara växer och växer! Ska bli så kul när min lilla bebis kommit så dom kan växa upp ihop och leka hela dagarna.
Går in i vecka 37 imorgon. Så snart så...

Borde skämmas som inte skrivit här på så länge. Fråga mig inte varför, har väl bara inte haft lust och ork bland allt julstök.
Så skönt att jul och nyår är över så man kan börja om på nytt. Ja ja, jag vet att jag tjaaatar och lääängtar till julen redan runt midsommar varje år men det är nästan skönare när det är över så man kan plocka ner skiten, häva ut barr-helvetet och se fram emot en ljus, härlig vååår! Och i år blir det inte vilken vår som helst, det blir min och Simons första som föräldrar till en liten, liten tjej! Knappt fyra veckor kvar till beräknad förlossning och jag kan fortfarande inte fatta att det är sant.
Spjälsäng med tillbehör, skötbord, kläder och barnvagn har vi nu inhandlat så det är bara typ blöjor och sånt kvar. Man har ju egentligen ingen aning om vad ens bebis behöver. Man får ju knappast en bruksanvisning på köpet efter befruktningen...