Jag börjar ärligt talat undra om det är något fel på mig. Allvarligt fel. Nu när det inte är långt kvar undrar alla hur det känns, om jag är nervös eller rädd inför förlossningen, om det ska bli kul att bli mamma. Självklart ska det bli kul och förbannat skönt att snart få ha det gjort. Slippa vagga av och an och bara vänta. Men jag känner mig varken rädd eller nervös. Även om spjälsängen är på plats i sovrummet, färdigbäddad och massa mysiga gosedjur i så har jag inte en endaste moderkänsla i kroppen. Inget alls. Känner mig som en stor spärrballong med ett kylskåps smidighet men inget annat. Har hört att det är vanligt att känna sig sådär tom. Att inte känna sig som en mamma förrän 1-2 veckor efter förlossningen. 9 månader är en jäkligt lång tid egentligen och det är konstigt att hjärnan inte riktigt hinner med att fatta vad det är som händer.
Var hos min barnmorska Pia igår som klämde och kände mig på magen. Hon berättade att bebisens huvud nu hade fixerats. Sen ställer hon den där förbannade frågan; -"Du kan vara mamma om en vecka, Agnes. Hur känns det?" Jaa, hur känns det? Jag bara satt där som ett fån, kikade upp i taket, ner igen, undvek hennes "din-känslokalla-sate-blick" och fick ur mig ett; -"Ehm, jaha..." Det skulle jag nog inte ha sagt. Man riktigt såg på henne hur hon ville hoppa på mig och ruska om mig tills jag började fatta vad som håller på att hända. Men jag kan inte hjälpa det.
I början av graviditeten var det helt annorlunda. Man lääängtade förtviiiivlat efter att få gå på ultraljud för att få se sin bebis på bild, att magen skulle börja växa så att alla kunde se eller få gå till barnmorskan för första gången. Det var då det. Varför känner man inte så nu?
Simon och jag satte oss ner idag och skulle fylla i "födelseplanen" inför förlossningen. Ett papper fullspäckat med massa konstiga frågor. Frågor som jag inte har svar på. Förlossningen kan ta 18 minuter, den kan också ta 18 timmar. Jag har ingen aning om hur jag kommer att må eller vad jag kommer att känna förrän jag väl ligger där. Smärtlindring? Hur ska jag kunna svara på det nu? Hade man haft barn innan hade man ju vetat lite, haft en bild av hur det kan vara men shit, jag har ju bara sett förlossningar på tv.
Simon däremot, han är orolig. Men inte för förlossningen. Nepp. Utan för att det kommer vara snöstorm och trafikstockningar påvägen in. Inte att hans sambo kommer ligga och skrika och svettas för att pressa ut en soffgrupp. Nej, trafikstockningar. Det oroar han sig för.