Gammelmormor och Liam tar en liten paus!

Vi var inne redan vid halv tio i Växjö, det gick undan. Skulle inte vara hos tandläkaren förrän vid tio så jag följde med gammelmormor och Liam en sväng på stan under tiden. Han var så nöjd så, g-mormor köpte klubba till honom och jag hade med mig äppelsaft som han sörplade i sig. Sen fortsatte dom in i affärerna och jag begav mig till tandläkaren.

Där gick det som vanligt. Finfint. Så nu är det bara en behandling kvar nästa vecka, så jäkla skönt! Slipper gärna att åka in en gång i veckan så nu håller jag tummarna för att behandlingen hjälper och att tandlossningen upphör.

Vid elva, när jag var färdig, möttes vi upp på parkeringen. På den korta timmen hade Liam hunnit åka rutschkana (rullstolsramp) på Indiska, nästan lyckats ta ett dopp i fontänen, lurat till sig leksaker på Åhlens och ätit glass!

Vårt charmtroll var med i tidningen idag!

På besök hos Liams extra-mormor, Lena, i Växjö! Gissa om hon blev glad när vi kom?

Gårdagen var hemsk, såå hemsk. Har aldrig känt mig så dålig som matte förut.
Vaknade av att Rebell ylade som en stucken gris. Han var såklart nödig och upptäckte till min fasa att Simon åkt till jobbet utan att varken väcka mig eller säga hejdå. Där var den dagen förstörd.
Har alltid haft problem med fenomenet ensamhet. Vet inte om det har att göra med pappas fleråriga frånvaro eller vad det kan vara. Jag klarar helt enkelt inte av att bli lämnad av det motsatta könet. Jag vet. Jag är knäpp. Visst fan kan det vara skönt att få vara ifred ibland men att vakna upp ensam när man förväntar sig att någon ska finnas där blir man lite skraj. I alla fall jag. Men som sagt, knäpp!
Rebell fortsatte yla som en dåre och efter att ha fått en liten är det inte bara till att slänga på sig kläderna och ut och gå längre. Nu måste Liam komma främst. Har alltid haft dåligt tålamod men när det kommer till hundarna just nu så har jag inget överhuvudtaget. Jag blir bara irriterad på dom hela tiden. Och det är det som gör mig till en så dålig matte. Diesel är inga problem, han kan hålla sig hur länge som helst, han liksom bara strövar omkring och låter mig ta den tid jag behöver. Men Rebell kan göra mig tokig. Han är ett stressmoment som kan förstöra en hel dag och knäcka mig totalt. Får han inte gå ut på sekunden blir han ett litet tjutande monster, min energi sjunker ner till botten och jag blir bara mer och mer irriterad. Tack och lov så finns min granne, mormor, som ställer upp i vått och torrt dygnet runt. Ett samtal och hon kommer till rescue på direkten. Medans hon satt barnvakt igår så kunde jag i lugn och ro gå ut med hundarna. Tillbaka hemma igen passar jag på att ta en dusch och livsgnistan skymtar runt hörnet igen. Men vad händer sen? Rebell börjar tjuta som en toking. Igen. Det var bara till att dra på sig paltorna igen och ut. Mormor drog sig tillbaka när vi kommit hem och vad händer då? Jo, han börjar tjuta igen! Nej, jag pratar inte om min bebis, här snackar vi hund! Varför i helvete döpte vi honom till Rebell? Han borde ha hetat Lugnochfin i stället.
Innan mormor gick lovade hon att komma in igen lite senare på eftermiddagen för att hjälpa mig. Och tack gode gud för det. Det lilla monstret slutade inte pipa på hela eftermiddagen förrän hon kom tillbaka. Istället för att sitta barnvakt insisterade mormor på att gå ut med hundarna så jag skulle slippa det. Gud, jag kände mig så värdelös. Hade jag kunnat så skulle jag självklart tagit båda hundarna och Liam i barnvagnen på en tur tre-fyra gånger om dagen. Men det är omöjligt. Hundarna stretar åt alla jävla håll och har en tendens att snurra in sig i både mig och varandra. Det går bara inte.
Hade jag vetat det jag vet idag hade vi aldrig skaffat två hundar. Då hade det räckt med Diesel. Men hur skulle vi kunna veta det då? Liam var ju aldrig planerad, det bara blev som det blev helt enkelt.
Medans mormor gick hundpromenaden ringde Simon. Han frågade om jag hade fått i mig någon mat och jag fick riktigt fundera innan jag kom på svaret. Jag hade varken ätit eller druckit någonting på hela dagen. Klockan var då cirkus 19:00. Och jag som undrade varför jag var grinig och hade migrän. Grattis Agnes! Mitt i allt kom jag på det, jag hade tappat bort mig själv. Liam kom främst nu, hundarna kom tvåa och sist på listan var jag. Jag blev nästan rädd för mig själv. Hur hade det kunnat bli såhär? Och då kom dom, tårarna. Och dom jävlarna slutade inte komma på resten av kvällen. Jag kände mig misslyckad, värdelös och förbannat ensam. Det värsta av allt är att jag inte kan visa att jag är ledsen för någon annan än Simon. Jag vill inte att någon ska se att jag är svag eller behöver hjälp. Men det behöver ju alla någon gång? Men igårkväll fick både mormor och Anna se att jag både kan vara svag och ledsen. Mormor fick en smärre liten chock när hon kom tillbaka med hundarna och såg mig sitta på soffkanten med tårarna som forsade. Det är inte ofta hon får se den sidan av Agnes. Hon tröstade så gott hon kunde och försäkrade mig om att jag inte var ensam. Att hon skulle försöka hjälpa mig så mycket och ofta hon kunde. Är så oerhört tacksam för att hon finns. Utan henne skulle jag gå under.
När mormor gått och jag hade lugnat ner mig så ringde Anna. Då var det dags igen. Störtflod ner för kinderna. Anna var helt fantastisk, som alltid. Jag kan prata med henne om allt och hon förstår mig så väl. Ger mig tips, råd och hopp om att det kommer bli bättre. Fattar inte hur jag skulle kunna klara mig utan henne heller. Hon fortsatte i alla fall att ringa resten av kvällen så jag inte skulle känna mig ensam. Anna, min Anna.

Idag, däremot, har jag fått ny energi och nytt hopp för framtiden. Eller i alla fall för resten av veckan.
Mormor ställde upp som barnvakt i förmiddags så Simon och jag kunde släppa hundarna i skogen. Ägna oss lite åt bara dom. Rebell stack för ett kort ögonblick men det är en annan historia. Det var evigheter sen dom fick springa fritt och dom hade en hel del i benen för resten av dagen har dom bara sovit och sovit.
Jag har mest skuttat omkring på små moln idag och gårdagen är praktiskt taget glömd. Fast min nya energi berodde kanske på att Simon tryckte i mig makaroner och falukorv innan han åkte till jobbet för att vara säker på att jag hade något i magen.
I eftermiddags tog mormor och jag hundarna och barnvagnen och gick en långrunda i det härliga vädret och min depression lyste med sin frånvaro. Det var underbart! Frisk luft, stimulerade hundar och humöret på topp. Det kunde bara inte bli bättre.

Här har vi en som älskar att bada!

Här har vi en som blev glad när husse och matte äääntligen kom hem igen!

Rebell var dock inte lika förtjust...

Gulligt va?

Har lagt ett par timmar på att göra i ordning Liams garderob idag. Och när jag ändå var i farten passade jag på att ta lite bilder på alla kläder han fått!

Lille Liam sover (än så länge) som en liten ängel (peppa, peppa..) och mamma Agnes får äntligen lite välbehövlig egentid.

Mormor kom som vanligt in i eftermiddags för att sitta barnvakt medans jag var ute och rastade Diesel och Rebell. Är oerhört tacksam för att vi bor grannar, skulle helt enkelt inte klara mig utan henne nu när Simon börjat jobba igen.
Det är totalt kaos här på morgnarna nu. Inget sova här inte. Och jag som älskar att sova. Det är en utav mina favoritsysslor måste jag säga. När jag var gravid kunde jag sova mellan 12 till 15 timmar per natt, om inte mer. Men nu, nu är det fan bara kaos. Liam tjuter efter mat medans jag fär fram och tillbaka mellan kök och sovrum som en yrvaken jävla Batman på crack. Och i hörnet sitter hundarna och tittar på en med riktig sorg i blicken. Innan var det ju alltid dom som kom i första hand. Rebell väckte en klockan 9, ut på morgonpromenixen och sedan hem och äta frulle. Nu är det Liam som bestämmer och jag bara hänger på. Men förhoppningsvis kommer han snart in i lite rutiner så man kan planera morgnarna och resten av dagarna litegrann. Hitta en rytm som passar hela lilla familjen. Och att inte förglömma - mitt sömnbehov.

Är det bara jag som diggar låten i den där Hafa Badrum-reklamen? Där den däringa fjollen i en onödigt tight pyjamasdress håller en gitarr i näven och sjunger för fulla halsar. Och i soffan sitter självklart jag och skrålar ikapp; -"Reeaadiiing beetweeen theee liiiineees..."
När jag ändå är inne på tv-reklam. Alla måste ju ha sett den där McDonald's-reklamen med stackars Bosse? Dum fråga egentligen för den är ju helt oundviklig att missa. Måste erkänna att den får mig att småfnittra fånigt varje gång. Pappan är ju totalt störtskön! I'll be watching you...

Egentligen borde jag gå och lägga mig nu. Jag vet ju så väl att det bara blir ett par timmars sömn inatt igen. Antagligen är jag så övertrött nu så när jag väl ska sova ligger jag klarvaken och bara försöker höra Liam andas och göra sina små ljud så jag vet att han lever. Har precis matat honom och han åt ganska rejält så förhoppningsvis kommer han sova ett par, tre timmar i streck nu. Förhoppningsvis.

Skäms, Agnes. Skäms, skäms, skäms. Men jag kan tyvärr inte hjälpa det. Jag har helt enkelt inte ork att sitta här speciellt ofta nu. Tid finns men den lägger jag på hushållssysslor och soff-myspys. Jag vill ju försöka blogga så mycket som möjligt men man skjuter liksom upp att hela tiden. "Ska bara, ska bara, ska bara..."
Malin och Karin är ena rackarbajsare till att spotta ut inlägg efter inlägg medans jag sitter här och skäms. Men jag ska fööörsöööka att bli lite bättre på det här nu. Helt ärligt. Men jag lovar förstås inget.



Agneta, BVC-tanten, har varit här idag och småpratat litegrann. Liam, den lille tjockisen, hade gått upp 480 g på cirkus en vecka. Från 3990 g till 4470 g. Men man ska ju vara glad att det går på det hållet.
Trevlig prick den där Agneta. Var totalt vettskrämd och alldeles skakis när vi skulle dit för första gången förra veckan. Anna hade ju förvarnat mig om vad hon kanske skulle säga om allt krabb med amningen och att vi gått över till ersättning istället. Men nejdå, hon var så snäll och trevlig så. Inga tecken på en sur moraltants humör där inte. Och tack och lov för det. Var jag inte redan deppig och nere så hade jag blivit det, med råge. Hon verkade förstå mig precis och höll med om att det bästa för Liam var ersättning så det kändes förbannat skönt att höra. Att jag inte är en dålig mamma för att jag inte ammar.

Morfar och Lucia kom idag mitt i städruschen. Dom hade handlat present till Liam, en liten bodie med bilar på. Så fikade vi lite innan dom drog sig hemåt igen så jag fick återgå till mitt donande. Var ju tvungen att få mitt hem att se någorlunda anständigt ut innan Agneta skulle komma. Hundarna fick vara inne hos mormor när hon var här. Hade hon kastat ett öga på dom där stora, högljudda klumpedunsarna hade hon nog övervägt att ringa socialen. Och det vill vi ju inte.

Lite bilder från kvällen hos Nadde och JP.

Lille pyret var med i Östran igår. Blev lite besviken för dom sa att han inte skulle vara med förrän idag så vi köpte aldrig någon tidning. Men Simon ordnade det ändå. Faster Lisa fick helt enkelt ge sig ut i kylan sent igårkväll för att handla in den. Kan ju vara kul att ha och spara. Skickade även in en bild till Smålandsposten så får vi se när han kommer med i den.

Vi var på ännu ett återbesök på BB igår. Han går upp i vikt som han ska och allt var jättebra. Skönt att höra efter allt krabb med amningen. Kämpar fortfarande med dom där förbannade amnings-napparna. Vill bara kasta dom i soporna. As.

Ikväll ska vi till Nadde och JP i Kosta på schlager-kväll! Sitter och väntar på att Simon ska komma hem från Emmaboda så man kan hoppa in i duschen. Svårt att se ut som en anständig människa nuförtiden. Och framförallt lukta som en. Går omkring och stinker bröstmjölk och currygult bebisbajs hela dagarna. Och min klädsel ska vi bara inte tala om. Skäms för att säga det men jag snodde med mej ett paket trosor från BB. Såna där riktigt fula och osexiga, töjbara nät-trosor. Ser ut som en mentalpatient i dom men ack så sköna! Förhoppningsvis börjar blödningen avta snart så jag kan gå tillbaka till mina vanliga.

Gubben har kommit hem så nu blir det en välbehövlig dusch!

Att ha blivit storebror har verkligen tagit knäcken på Diesel…