Idag känns det som att man drack på tok för mycket igårkväll. Riktig jäkla bakfylla och förbannat tung huvudvärk. Det konstiga är att jag bara drack coca cola igår. Jag är väl antagligen bara övertrött.

Var på kalas hos mormor igårkväll från klockan 15:00 till 23:30. Mycket trevligt. Simon blev lika packad som vanligt och så gick vi minus några kronor i kortspel. Som vanligt.

Väl hemma igen försökte jag hålla igång så mycket som möjligt för inte somna innan Adde och jag skulle åka till Nybro och hämta en stupfull Anna. Herregud, inte undra på att jag har skallavärk idag så som dom håjade i baksätet med någon techno-trance-skit-musik på högsta volym. Förhoppningsvis har inte min lilla bebis i magen åkt på epilepsi efter den hemska bilturen i snöstorm. När vi kom hem igen var det knappast tal om att få sova ifred heller. Anna och Adde rensade kylen på öl och höll oss vakna till 3 inatt med dunka-dunka. Men men. Snäll som jag är säger jag ingenting. Som vanligt.

Börjar bli så förbannat trött på mig själv. Skulle definitivt behöva gå en säga-nej-kurs eller liknande. Är trött på att vara andra till lags jämt, att inte våga säga ifrån. Trött på att vara "såå snäll" och ställa upp på minsta lilla. Och förbannat trött på att andra vet om att jag gör det. Ska man behöva må och känna sig så här? Utnyttjad? Jag ställer upp jämt även om varken tid eller ork finns. Och det tar emot som fan när man vet att man aldrig kommer att få igen det. Att ingen ställer upp på mig när jag väl kommer behöva det. Det är ju det jag är så rädd för. Att stå på sig och sen helt plötsligt stå där ensam en vacker dag. Utan någon.
Bröt ihop igårkväll efter att Anna hade gått hem. Kunde inte hjälpa det. Allt bara brast. Vet inte om det är att jag är överkänslig just nu eller om jag verkligen mår dåligt. Alla känslor och tankar jag haft de senaste veckorna bara vällde ut som en jävla naturkatastrof. Rakt på stackars Simon. Men han är som han alltid har varit. Min klippa. Som vet precis vad han ska säga för att jag ska må bättre igen. Att jag inte är så värdelös som jag hela tiden försöker intala mig. Den där störtvågen av känslor var väl antagligen ett tecken på att det är dags nu. Lyssna på kroppens signaler.

Känner att tiden inte räcker till. Har massor att göra innan min bebis tänkt komma ut. Hela källaren ser ut som ett slagfält av lådor och annat påsamlat skit. Ska lägga den här veckan på mig själv och mitt hem hade jag tänkt. Leva i min egna lilla bubbla helt enkelt. Städa och plocka i lugn och ro och i min egen takt. Men alla jävla lådor, dom får min stora, starka klippa bära.