Vår lilla snuttegulleplutt har äntligen kommit efter många om och men. Han överraskade mamma och pappa rejält som hela tiden trott att det skulle vara en liten tjej i magen. Ack, vad vi sket oss, men lika stolta ändå!

Torsdagen den 12/2 var hemsk! Gick med förvärkar hela dagen och hela natten. Tyckte dom gjorde förbaskat ont men nu med facit i hand så var dom absolut ingenting mot vad som kom.
Jag städade som en tokdåre hela dagen för att få annat att tänka på. Men klockan 18:30 ringde jag till Simon så han kom hem på stört för att ta hand om stackars mig. Han masserade, tröstade, passade upp och var bara helt underbar som vanligt.
Plågorna fortsatte under natten men jag fick i alla fall sova ett par, tre timmar. Fyy faan vad ömklig jag var.
   Fredag morgon stod jag inte ut längre. Klockan 06:00 stapplade vi ut till bilen och så var det raka vägen till förlossningen i Kalmar. Väl inne på undersökning visade det sig att jag inte hade öppnat mig ett dugg. Jaha? Vad göra? Jag har ooooont! Det var det jag var rädd för. Vi fick masa oss hem igen. Barnmoskan ville att jag skulle pröva att ta ett varmt bad eller dusch, äta, vila och sedan höra av oss igen framåt eftermiddagen.
   Vila? Kyss mig i röven. Jag stod inte uuuut! Varje värk var en plåga. Simon, stackarn, gjorde allt för att jag skulle må bättre. Han masserade min rygg, servade mig allt jag ville ha och andades ikapp under värkarna. Mormor åkte och handlade middag till oss och ställde upp så mycket hon kunde.
Nej, nu jäklar får det vara nog tyckte Simon, ringde förlossningen, tryckte in mig i bilen och plattan i mattan! Klockan 18:30 var vi inne igen och jag hade bara öppnat mig 3 ynka centimeter visade det sig. Bara väntade på att dom skulle skicka hem mig igen men det gjorde dom faktiskt inte. Jag fick stanna, tack och lov!
   Värkarna växte och växte och till slut fick jag ta till lustgasen. My God, varför väntade jag så länge med det? Hög som ett hus stod jag framlutandes mot en sån däringa "gåstol", jämrade mig och jollrade glatt om vart annat. Men efter några timmar hjälpte inte ens det och dom bestämde sig för att ge mig ryggbedövning klockan 00:30. Stackars narkosläkaren, barnmorskorna och framförallt Simon hade ett helsike för att få mig lugn och stilla så han kunde sätta bedövningen. Men herregud, fullt av folk som bara slet av en kläderna och drog mig åt alla håll och kanter. Tro fan man gör lite motstånd. Jag sparkade, skrek och frustade som en påtänd älgko. Men det gick till slut och fy fasiken vad bra jag mådde. Kände inte ens värkarna, jag bara sov och Simon fick pusta ut några timmar.
   På lördag morgon var jag öppen 7 cm och dom berättade att det var dags att förbereda för ett kejsarsnitt. Nähe, för bövelen tänkte jag. Dom satte in mer dropp och jag fick sitta i en lustig ställning, gresandes med härligheten i vädret för att jag skulle komma igång. Det hjälpte faktiskt för på bara en timme eller två öppnades jag upp 3 cm och det var fritt fram för bebisen att komma ut. Vid det här laget hjälpte knappt ryggbedövningen mer och det hörde nog fan hela avdelningen. Jag skrek som en dåre, arg som ett bi, lipade, slet, sparkade, kastade saker, skällde ut dom efter noter och var bara helt galen. Simon var förstås lika underbar som vanligt. Han peppade mig hela tiden och talade om hur duktig jag var, baddade mig i pannan och såg till att jag hela tiden fick i mig vatten.
   Klockan 12:28 kom han äntligen ut. Han var ganska blå och med navelsträngen runt halsen. Han sa ingenting och det gjorde mig förbaskat rädd, hur hög jag än var. Men dom masserade igång honom och efter 3 minuter skrek han till litegrann. Gud, vad fin han var. Han låg på min mage alldeles slemmig och kletig medans jag krystade ut moderkakan och fick mina 3 stygn sydda.
   Efteråt lämnade dom oss ifred så att vi fick mysa med Liam själva och lära känna honom hans första timme utanför mammas mage. Det var så mysigt. Dom kom in med en bricka med smörgåsar och champangeglas fyllda med hallonsoda. Allt var helt enkelt som en dröm. Och Simon var så stolt, som en tupp. Lillkillen badades, vägdes, mättes och beundrades av barnmorskorna.
   Framåt eftermiddagen blev vi flyttade till BB där vi fick dela rum med ett annat par. Jag var förstås ganska deppig för det var fullt så papporna fick inte sova över. Eller deppig och deppig, snarare rädd. Jag hade ju precis fått en liten och sen sova helt ensam första natten utan Simon. Hur skulle jag fixa det? Jag kunde knappt ta mig ur sängen på grund av att bedövningen släppt i ryggen. Men tack och lov åkte ett par hem så vi fick deras rum. Allt kändes mycket bättre igen. Hade egentligen velat åka hem på kvällen men amningen hade ju inte kommit igång och nu i efterhand är jag glad att vi stannade två dygn. Vi fick liksom tid bara för varandra och lära känna vår lille plutt ordentligt.

http://www.ltkalmar.se/lttemplates/WebbisPage____11814.aspx