Barnen och jag åkte in till stan i morse för ett läkarbesök. Trodde aldrig vi skulle komma fram i tid. Kom iväg hemifrån alldeles för sent och letade febrilt efter en jävla parkeringsplats i det där jävla parkeringshuset i en jävla halvtimme så jag höll på att bli en jävla idiot. Haaatar att köra i stan, hatar, hatar. Men vi lyckades checka in oss prick klockan tio i Barnhallen för att träffa Nomis ryggspecialistläkar-tjottafräs Martin.

Vi har ju inte fått några riktiga svar sedan hennes magnetröntgen. Men det hade Martin att bjuda på. Han fick mig att släppa alla hemska tankar kring avancerade operationer, invaliditet och rullstolar. De vet nu hur hennes ryggkotor ser ut, vad som kan hända och vad de då kan göra åt det. Det absolut värsta som kan hända, om hennes motorik försämras, är att de får gå in och snitta på ett ställe. Det är det absolut värsta. Och det känns så bra! Vi har bara fått svävande svar och våra frågor tidigare och har inte haft en jäkla aning om vad som skulle kunna hända i framtiden. Men nu vet vi och det känns så skönt! Martin var superhärlig och vi kommer få träffa honom en gång i halvåret nu så han kan följa upp hennes utveckling. Lugnande!