Igår när Liam kom hem från förskolan (japp, jag försöker verkligen sluta säga dagis nu…) kom vi på att det är påsklovsvecka, vilket betyder att Liam inte får gå alls precis som vid alla andra lov. Jag blev ganska irriterad, för det kunde ju faktiskt någon sagt när vi kom på morgonen eller när jag hämtade honom. Eftersom vi inte har barn i skolan har vi nada koll på när det är lov. Det kan jag tycka förskolan ska informera om veckan innan. Men ingen sa något och när jag ringde på eftermiddagen för att fråga fick jag veta att de hade pratat om det, men det verkar inte som att de tänkt säga något. Men hallå? Får han inte gå så får han inte gå, vad är problemet? Varför inte säga det? Han får hemskt gärna vara hemma med mig när det är lov. Herregud, vad trött jag blir ibland.

Men visst, det var väl egentligen tur att jag ringde så Liam kunde vara hemma idag, för den här dagen började ju lite tokigt. Liam sov enda till klockan tio då jag gick in för att väcka honom. När han sedan skulle äta frukost kräktes han över bordet. Maginfluensa, var det första jag tänkte på. Men det behöver ju heller inte vara det. Han kräktes en gång och fick ett bad, sen åt han frukost med god aptit och han är på sitt vanliga glada humör. Allt är som det ska i “den andra änden” också, om man säger så. Jag vet inte, det var ju inte länge sedan vi hade maginfluensan här hemma, så jag hoppas inte det är det.

Vi försöker i alla fall göra allt vi kan för att inte vår påskhelg ska bli förstörd, om det nu är den dumma maginfluensan. Jag har kastat i mig tio hela vitpepparkorn och spritar händer på barnen och mig själv med jämna mellanrum.

Jag ska inte bli sjuk. Liam ska sova hos sin mormor imorgon. Nomi ska vara hos sin farmor. Simon och jag ska gå på bio. Vi ska på påskmiddag i Nybro på fredag. Vi ska på påskmiddag i Broakulla på lördag. Liam ska få leta ägg i trädgården på påskafton. Sådeså.

Snälla, snälla… låt oss slippa en isolerad påskhelg hemma. Snälla…