Nomi Elsa Lisa Edberg
2012-06-18 01:33
3298 gram 49 cm

Idag är det fyra veckor sedan vår lilla flicka föddes. Fyra hela veckor. Och det firar vi genom att se tillbaka på den stora dagen med en förlossningsberättelse som sambon och jag hjälpts åt att skriva i helgen.

Onsdagen den 13 juni
Under kvällen får jag känna på de allra första förvärkarna. De kommer och går helt oregelbundet och fortsätter även under hela natten. Det gjorde mig inte så orolig eller så, förvärkar kan man ju känna av veckor innan förlossningen startar tänkte jag. Ack, vad jag sket mig.

Torsdagen den 14 juni
Simon och jag besökte Växjö Lasarett för att gå på ett tredje ultraljud. De kunde inte säga så mycket mer än att jag antagligen var i vecka 38+3 och fick samma förlossningsdatum som tidigare, alltså 25 juni.
   Förvärkarna fortsatte precis som dagen innan och under natten. På kvällen vid tio-tiden gick även slemproppen vilket satte igång funderingarna rejält. Med Liam satte förlossningen igång två dagar efter slemmisen gått så visst blev man lite exalterad.

Fredagen den 15 juni
Förvärkarna kom och gick, kom och gick. Något mer hände inte direkt under denna dagen förutom att den där slemproppen gett mig eld i baken så BB-väskan stod nu färdigpackad och redo. Kvällen spenderade jag och sonen i soffan med film och gottis då sambon jobbade ett kvällsskift.

Lördagen den 16 juni
På natten/tidigt i ottan när Simon kom hem från jobbet var jag jätteledsen. Jag hade ont och var otroligt trött eftersom jag inte fått sova någonting på grund av mer intensiva värkar. Han höll mig sällskap hela tiden och vi “flyttade ut” till soffan i vardagsrummet och fick tiden att gå genom att kolla på film. Dagen tuffade på i långsam takt och jag fick mer och mer ont. Varken Simon eller jag fick sova någonting mer än småsnuttar mellan värkarna.

Söndagen den 17 juni
Efter en hemskt jobbig natt med värkar var 10:e minut blev de mer och mer intensiva under morgonen och klockades med 5 minuter emellan. Simon körde och lämnade Liam hos sin mormor och därefter ringde vi in till förlossningen i Växjö. De sa att eftersom jag var omföderska och det bara var några minuter mellan värkarna fick vi själva välja när vi ville komma in. Vi väntade ett par timmar till, förberedde oss i godan ro och såg till att allt var medpackat.
   Klockan 11:30 var vi framme i stan och fick ett rum på förlossningen. De kollade CTG och undersökte mig och det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Det gjorde mig jätteglad, hade inte velat åka hem igen så det var skönt att höra.
   Dagen tuffade på, jag vaggade av och an, fick middag serverad och vaggade lite till. Tittade även på när sambon sov som en stock ihopkrupen i en saccosäck i två timmar. Så avslappnad var han den här gången. Och inte gjorde det mig något heller, det var faktiskt lite skönt att få vara ifred en stund. Faktiskt. Under tiden han sov kollades CTG:et igen för tusende gången och allt fortsatte att se bra ut. Värkarna blev mer och mer intensiva så jag fick även ta till lustgasen under eftermiddagen. Ljuuuuvligt.
   Framåt kvällen, i samma veva som det var skiftbyte och de goa tjejerna Jennie och Lotta tog över, ville dom ge mig Petidin, en morfinspruta i höften, för att jag skulle få sova lite och samla kraft. Jag var först jätteskeptisk då jag inte ville att förlossningen skulle stanna av, jag ville bara att allt skulle ta slut. Men nog var man trött alltid, och att få slappna av lite hade ju inte varit fel. Så jag fick sprutan och blev genast trött och mosig i huvudet. De körde in en säng till Simon också så vi fick varsin, släckte ner hela rummet och vi mös ner oss i sängarna och somnade som två barn.
   Efter ett par, tre timmars sömn vaknade jag av att sprutan släppt och värkarna var mer intensiva än någonsin. Det gjorde otroligt ont och jag fick börja med lustgasen igen. Min älskade lustgas. My preciousss.

Måndagen den 18 juni
Allting gick sedan väldigt snabbt och jag minns bara bitar ur de kommande timmarna. Jag hade så sjukt, sjukt ont. Dom säger ju att andra förlossningen går mycket lättare och gör inte lika ont. Skit på er, säger jag om det. Det gjorde precis lika ont. Som att skita ut en hel Berner Sennen. Men någonstans mitt i mina böner till Gud, mina underliga hallucinationer och tankar i hjärnmoset och mina inte allt för genomtänkta rymningsplaner hände det något.
   Jennie berättade att elektroden på bebisens huvud trillat bort och hon skulle sätta tillbaka den. Just då kände jag, förutom en ren och skär dödslängtan, ett stort och smärtsamt tryck i de nedre regionerna. Jag vill föda nu! Jag måste föda nu! NUUUU! Jag skrek, grät och ville bara få ett slut på det. Jennie talade om att det inte var dags ännu och fortsatte pilla med elektroden som skulle föras in. Jag började helt naturligt krysta, för något skulle inte in, något var på väg ut. Jag hör hur Jennie skriker att hon ser ett huvud och POFF! så hade hon en bebis i famnen. Ingen av oss tre hann reagera ens. Plötsligt så fanns hon bara där hos oss klockan 01:33 på en måndagmorgon. En helt perfekt och fulländad liten flicka!
   Därefter var vi i en underbar och härlig bebisbubbla. Vi mös med vår lilla flicka, hon tvättades, vägdes, mättes och blev påklädd. Vi ringde till min mamma för att berätta den goda nyheten och därefter messade Simon till sin syster och min bror.
   Lotta och Jennie kom in med en fantastiskt god frukostbricka som vi avnjöt i godan ro mitt i natten. Vi var båda jättehungriga och trötta efter de senaste dagarna och äntligen fick vi slappna av. Efter att vi ätit fick vi flytta in till ett rum på BB där vi fick två sängar. Det var inte så lätt men till slut somnade vi båda två och fick sova ett par timmar innan det var dags att amma lilla knytet.
   Dagen gick sedan ganska sakta. Vi ville gärna åka hem redan på förmiddagen. Vi saknade Liam och det var svårt att slappna av på avdelningen. Vi hade hemlängtan helt enkelt. Men i väntan på att få en tid till Ortopeden för bebisens lilla fot fick vi göra det bästa av tiden. Vi sov, löste korsord, åt lunch, åt gottis, läste tidningar, sov lite till, gick promenader på avdelningen och pratade även en hel del i telefon med vänner och familj. Sen, under eftermiddagen, fick vi äntligen åka hemåt!