“Lämna det bakomflutna före dig..”
13:40
Pappa och jag, 1988
Min pappa kom på kaffe idag, lite spontant så där. Det är inte ofta det händer. Och det finns väl kanske en anledning också samt många år då vi inte haft någon kontakt. “Anledningen”, som vi kan kalla henne, verkar plötsligt försvunnit ur hans liv. Vad jag har hört, för fråga vågar jag inte. Men jag hoppas att det är så det ligger till, att han inte längre har henne i sitt liv. Hon som förstörde både min och min brors barndom. Hon som förstörde allt vi och pappa hade tillsammans. Inget barn ska behöva ha en sådan människa i sitt liv, som långsamt bryter ner en bit för bit. Och att ingen tror på en, förutom mamma.
Det är en enda soppa det där. Mycket som jag förträngt har kommit upp till ytan igen sedan jag fick barn själv. Mycket som skulle behöva ventileras så kanske man någon gång kan förlåta och gå vidare. På riktigt. Det känns lite som att pappa och jag står på ruta ett igen. Lära känna varandra på nytt. Enda sedan Liam kom till världen har vi fått bättre kontakt, inte så bra som jag skulle vilja men det kommer. Vi tar en dag i taget helt enkelt.
Liam uppskattade morfars besök mycket idag och vi lovade att komma och hälsa på oftare. Han vill ju gärna umgås och lära känna barnen mer, det förstår man ju, så dom kan vara med honom och köra lastbil och traktor. Liam gillar morfar men han är ju lite blyg av sig och åka med morfar helt själv skulle han nog inte våga. Men nu när “anledningen” förhoppningsvis är ute ur bilden kan vi ju som sagt försöka umgås mer och träffas oftare.
Kategorier
Gilla & följ
Välkommen
I en enplansvilla, mitt i glasriket, finns vi, jag och min lilla familj. Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som älskar att fotografera, blogga och hemmamysa med mina barn Liam, född 2009, och Nomi, född 2012.
I bloggen delar jag med mig av våra små guldkorn i vardagen - allt från pyssel och äventyr till barnens utveckling - men bjuder även på tävlingar, shoppingtips och annat skoj!
Läs mer om mig
Reklam
5 kommentarer:
Åh vad jag kände igen mig. Pappa var ihop med en anledning i ca 17 år. Hon var elak, mobbade mig och var rent ut sagt för jävlig under större delen av tiden. De gjorde slut flera ggr och blev ihop lika många. Hon förbjöd pappa att köpa presenter till mig, att bjuda med mig på semestrar och att gå på min student. Hon förbjöd sin son, som gick i min klass, att bjuda mig på fester. Osv. så höll det på.
Sen tog det slut. På riktigt. Hon ville prata ut, försonas. Skyllde allt på pappa. Jag sa att hade jag haft en pistol hade antingen du eller jag varit döda idag. Hon skyllde på pappa.
Jag och pappa har pratat ut. Jag har sagt vad jag tycker. Att han var svag.
Vi umgås mkt idag och han är en fin pappa idag. Fick en riktig pappa när jag var 25!
Jag väljer att inte se bakåt för mina barns skull och för att jag inte vill.
Anledningen träffar jag ff emellanåt då de fick ett barn ihop, min syster. Anledningen fjäskar för mig. Jag låter henne. För idag är det jag som har övertaget. Idag är jag stark och det ser hon.
Hoppas anledningen är borta ur din fars liv, så ni får en chans att kanske finna ngn form av familjeband.
massa kramar till dig
Stort av dig ändå att öppna fönstret åt din pappa, jag vet inte om jag hade varit lika mottagande!
Kram
Ledsen för din skull och alla andra "ungar" som har det så eller har haft det så!
Hoppas ni kan bygga från grunden igen <3
Kram Miss M
Hoppas ni får bättre kontakt trots allt/Kraaaaaaam
Och jag känner igen mig i din text, Johanna ♥
Det är hemskt tråkigt att det har blivit som det har blivit. Han trodde mig inte då, när jag gång på gång berättade vad hon gjorde. Vad hon sa. Han ville inte tro på det.
För ett tag sedan fick jag ett psykbryt i telefonen när vi pratade. Som vanligt är våra samtal väldigt "ytliga", vi går inte in på djupet direkt. Men där och då bröt jag ihop och rev upp alla de där såren som ännu inte fått läka. Allt det som vi undvikit att prata om i alla år.
Nu i efterhand (idag faktiskt) har jag fått veta att anledningen till deras uppbrott var tydligen att "hon inte accepterar min relation med barn och barnbarn". Och jag kan tänka mig att vårt samtal hade något med det att göra. Att han faktiskt insett vad det är som hänt, vad det är han har missat. Att jag fortfarande, som vuxen, mår dåligt över detta. Det har hänt. Det var inget jag hittade på för att sära på dom och ha honom för mig själv. Alla de miljoner timmar hos skolsköterskan, kuratorn och BUP var inte bortkastade på en lögn.
Jag hoppas innerligt att det är så i alla fall, att det var anledningen till uppbrottet. Att han, min egen pappa, tagit mitt parti.
Det tog honom närmare tretton år. Men nu har vi ju hela livet framför oss. Man får se det så ♥
Skicka en kommentar
✪ Jag blir jätteglad av kommentarer!
✪ De som anses stötande raderas/publiceras ej.
✪ NEJ TACK till tävlingstips, veckans blogg osv.
✪ Glöm inte dina kontaktuppgifter om du tävlar!
✪ Problem att kommentera? Mejla!
✪ Lägg gärna till mig på Bloglovin'.