Den här dagen blev verkligen inte som vi tänkt oss. Eftersom Simons semester nu är slut, vi båda jobbar och dagis är stängt så skulle barnen åkt till gammelmormor idag för att stanna till torsdag. Men strax innan vi skulle ge oss av höll Nomi på att skrämma livet ur oss.

Hon satt och körde på sin leksaksbil när hon fick för sig att backa in över tröskeln, eftersom den är ganska hög tog hon i så pass att hon flög baklänges och slog i huvudet. Hon skrek och var jätteledsen och jag plockade upp henne för att trösta. Hon var så ledsen att hon tappade andan och det var då paniken kom. Hon fick ingen luft och vi såg hur hon plötsligt bara försvann. Hon blev kritvit i ansiktet och blå om läpparna. Hon andades inte. Allt gick så fort och just vid denna stunden var jag i fullständig chock. “Andas Nomi, andas! Simon gör något! Rädda henne! Dö inte! Andas!!” Simon, som är mycket lugnare än mig vid krissituationer, lade ner henne på golvet och gjorde allt för att få liv i en henne. Jag skrek som en stucken gris och nu i efterhand minns jag alla tankar som flög runt i huvudet, precis som vid en nära-döden-upplevelse. Mitt huvud skrek “Är det så här det känns när man förlorar sitt barn? Har dagen kommit då jag verkligen behöver förlora mitt barn? Jag kommer inte överleva detta, jag kommer aldrig överleva detta!” Jag kände mig så otroligt maktlös, hjälplös och rädd. Simon skrek till mig att ringa. Samtidigt som jag slog 112 sprang jag ut och skrek på grannen att komma. Han kom springande och i samma stund vi kom in vaknade Nomi och skrek. Hon andades. Hon levde. Jag grät hysteriskt. Denna lilla, lilla kropp hade legat på golvet helt livlös och helt utan andning i… ja, det kunde ha varit en halv minut, det kunde ha varit en minut. Men det kändes som en hel jävla evighet.

Ambulansen kom och vi fick åka med till VC för en undersökning. Däremot fick vi vänta i över en timme innan läkaren kom. Vi berättade allt som hänt och nästan det första han frågade var om hon var väldigt envis och bestämd, och det är hon ju. Tydligen finns det vissa barn som har så kallade Affektanfall. Och enligt beskrivningen fick vi plötsligt ett ord på vad jag hade som liten. Att jag svimmade så fort jag blev rädd, ledsen eller slog mig. Jag bara tuppade av och sen kvicknade till igen. På den tiden hade dom nog inget ord för det, jag var bara en “svimmare”. Men nu när vi läst om det så stämmer det verkligen in och det kan även vara ärftligt. Däremot tycker jag att Nomis anfall var så mycket grövre. Lite som epilepsi, fast utan kramper, som både min bror har och som min pappa hade som liten.

Vi har läst en del om det nu och det jag inte förstår är hur i hela helsike man ska kunna vara lugn i en sån situation. Hur man ska kunna hålla sitt barn i famnen och bara se på. Bara se hur det lilla ansiktet blir alldeles vitt, hur bröstkorgen är stilla och bara vänta på att hon själv ska vakna igen. Hur? Och hur kan det “inte vara farligt”? Jag hoppas innerligt att detta var första och sista gången vi behövde genomgå denna helvetiska stund. Och jag hoppas även att BVC ser till att informera om detta då det står att det är ganska vanligt. Detta borde alla föräldrar vara väl medvetna om.

Små barn kan gråta eller skrika så mycket att de tappar andan och svimmar under någon minut. Barnet kan också svimma utan att skrika. Det kallas för affektanfall och kan se otäckt ut, men är inte farligt. Anfallet framkallas av barnets starka känslor vid exempelvis smärta, rädsla, ilska eller besvikelse, så kallade affekter.

Anfallen är vanligast vid sex till arton månaders ålder. En del barn får ett anfall då och då, andra barn kan få flera varje dag. Före fem års ålder har anfallen oftast upphört.

Affektanfall kan vara ärftliga.

När barnet får ett affektanfall går det inte att få kontakt, barnet skriker och tappar andan, blir blekt i ansiktet och får en blåaktig färg runt munnen. De flesta barn blir slappa i kroppen, men en del kan bli stela och det kan rycka i armar och ben. Efter någon minut, när barnet börjar andas som vanligt igen och vaknar upp, kan det ta några sekunder innan man får kontakt igen.

Under anfallet ska man stanna kvar hos barnet och försöka vara lugn. Man kan hålla barnet i famnen eller sätta sig ner för att finnas till hands när det vaknar.

Det är lätt att överbeskydda ett barn som får affektanfall och undvika situationer som kan uppröra. Men det bästa är att försöka leva som vanligt. Det är bra att berätta om anfallen för personer som brukar ta hand om barnet till exempel på förskolan.

Om anfallen kommer ofta ska man kontakta vården. Behandling med kramplösande medicin har inte visat sig ha någon effekt.

Ikväll blev det inget extrapass på jobbet för mig, kände att jag klarar inte att köra iväg ungarna för att jobba efter allt som hänt under dagen. Personalbrist eller ej, jag stannade hemma med mina fantastiska, underbara och högt älskade barn. Det finaste och viktigaste i mitt liv. Så ikväll har vi bara varit hemma. Sara har varit här som stöd, vi har ätit middag, lekt ute, ätit glass, tittat på film och myst i soffan. Jag känner mig så otroligt trött och kommer nog somna tidigare än vanligt. Om jag kan somna efter detta.