Gårdagen var hemsk, såå hemsk. Har aldrig känt mig så dålig som matte förut.
Vaknade av att Rebell ylade som en stucken gris. Han var såklart nödig och upptäckte till min fasa att Simon åkt till jobbet utan att varken väcka mig eller säga hejdå. Där var den dagen förstörd.
Har alltid haft problem med fenomenet ensamhet. Vet inte om det har att göra med pappas fleråriga frånvaro eller vad det kan vara. Jag klarar helt enkelt inte av att bli lämnad av det motsatta könet. Jag vet. Jag är knäpp. Visst fan kan det vara skönt att få vara ifred ibland men att vakna upp ensam när man förväntar sig att någon ska finnas där blir man lite skraj. I alla fall jag. Men som sagt, knäpp!
Rebell fortsatte yla som en dåre och efter att ha fått en liten är det inte bara till att slänga på sig kläderna och ut och gå längre. Nu måste Liam komma främst. Har alltid haft dåligt tålamod men när det kommer till hundarna just nu så har jag inget överhuvudtaget. Jag blir bara irriterad på dom hela tiden. Och det är det som gör mig till en så dålig matte. Diesel är inga problem, han kan hålla sig hur länge som helst, han liksom bara strövar omkring och låter mig ta den tid jag behöver. Men Rebell kan göra mig tokig. Han är ett stressmoment som kan förstöra en hel dag och knäcka mig totalt. Får han inte gå ut på sekunden blir han ett litet tjutande monster, min energi sjunker ner till botten och jag blir bara mer och mer irriterad. Tack och lov så finns min granne, mormor, som ställer upp i vått och torrt dygnet runt. Ett samtal och hon kommer till rescue på direkten. Medans hon satt barnvakt igår så kunde jag i lugn och ro gå ut med hundarna. Tillbaka hemma igen passar jag på att ta en dusch och livsgnistan skymtar runt hörnet igen. Men vad händer sen? Rebell börjar tjuta som en toking. Igen. Det var bara till att dra på sig paltorna igen och ut. Mormor drog sig tillbaka när vi kommit hem och vad händer då? Jo, han börjar tjuta igen! Nej, jag pratar inte om min bebis, här snackar vi hund! Varför i helvete döpte vi honom till Rebell? Han borde ha hetat Lugnochfin i stället.
Innan mormor gick lovade hon att komma in igen lite senare på eftermiddagen för att hjälpa mig. Och tack gode gud för det. Det lilla monstret slutade inte pipa på hela eftermiddagen förrän hon kom tillbaka. Istället för att sitta barnvakt insisterade mormor på att gå ut med hundarna så jag skulle slippa det. Gud, jag kände mig så värdelös. Hade jag kunnat så skulle jag självklart tagit båda hundarna och Liam i barnvagnen på en tur tre-fyra gånger om dagen. Men det är omöjligt. Hundarna stretar åt alla jävla håll och har en tendens att snurra in sig i både mig och varandra. Det går bara inte.
Hade jag vetat det jag vet idag hade vi aldrig skaffat två hundar. Då hade det räckt med Diesel. Men hur skulle vi kunna veta det då? Liam var ju aldrig planerad, det bara blev som det blev helt enkelt.
Medans mormor gick hundpromenaden ringde Simon. Han frågade om jag hade fått i mig någon mat och jag fick riktigt fundera innan jag kom på svaret. Jag hade varken ätit eller druckit någonting på hela dagen. Klockan var då cirkus 19:00. Och jag som undrade varför jag var grinig och hade migrän. Grattis Agnes! Mitt i allt kom jag på det, jag hade tappat bort mig själv. Liam kom främst nu, hundarna kom tvåa och sist på listan var jag. Jag blev nästan rädd för mig själv. Hur hade det kunnat bli såhär? Och då kom dom, tårarna. Och dom jävlarna slutade inte komma på resten av kvällen. Jag kände mig misslyckad, värdelös och förbannat ensam. Det värsta av allt är att jag inte kan visa att jag är ledsen för någon annan än Simon. Jag vill inte att någon ska se att jag är svag eller behöver hjälp. Men det behöver ju alla någon gång? Men igårkväll fick både mormor och Anna se att jag både kan vara svag och ledsen. Mormor fick en smärre liten chock när hon kom tillbaka med hundarna och såg mig sitta på soffkanten med tårarna som forsade. Det är inte ofta hon får se den sidan av Agnes. Hon tröstade så gott hon kunde och försäkrade mig om att jag inte var ensam. Att hon skulle försöka hjälpa mig så mycket och ofta hon kunde. Är så oerhört tacksam för att hon finns. Utan henne skulle jag gå under.
När mormor gått och jag hade lugnat ner mig så ringde Anna. Då var det dags igen. Störtflod ner för kinderna. Anna var helt fantastisk, som alltid. Jag kan prata med henne om allt och hon förstår mig så väl. Ger mig tips, råd och hopp om att det kommer bli bättre. Fattar inte hur jag skulle kunna klara mig utan henne heller. Hon fortsatte i alla fall att ringa resten av kvällen så jag inte skulle känna mig ensam. Anna, min Anna.

Idag, däremot, har jag fått ny energi och nytt hopp för framtiden. Eller i alla fall för resten av veckan.
Mormor ställde upp som barnvakt i förmiddags så Simon och jag kunde släppa hundarna i skogen. Ägna oss lite åt bara dom. Rebell stack för ett kort ögonblick men det är en annan historia. Det var evigheter sen dom fick springa fritt och dom hade en hel del i benen för resten av dagen har dom bara sovit och sovit.
Jag har mest skuttat omkring på små moln idag och gårdagen är praktiskt taget glömd. Fast min nya energi berodde kanske på att Simon tryckte i mig makaroner och falukorv innan han åkte till jobbet för att vara säker på att jag hade något i magen.
I eftermiddags tog mormor och jag hundarna och barnvagnen och gick en långrunda i det härliga vädret och min depression lyste med sin frånvaro. Det var underbart! Frisk luft, stimulerade hundar och humöret på topp. Det kunde bara inte bli bättre.