Skäms, Agnes. Skäms, skäms, skäms. Men jag kan tyvärr inte hjälpa det. Jag har helt enkelt inte ork att sitta här speciellt ofta nu. Tid finns men den lägger jag på hushållssysslor och soff-myspys. Jag vill ju försöka blogga så mycket som möjligt men man skjuter liksom upp att hela tiden. "Ska bara, ska bara, ska bara..."
Malin och Karin är ena rackarbajsare till att spotta ut inlägg efter inlägg medans jag sitter här och skäms. Men jag ska fööörsöööka att bli lite bättre på det här nu. Helt ärligt. Men jag lovar förstås inget.



Agneta, BVC-tanten, har varit här idag och småpratat litegrann. Liam, den lille tjockisen, hade gått upp 480 g på cirkus en vecka. Från 3990 g till 4470 g. Men man ska ju vara glad att det går på det hållet.
Trevlig prick den där Agneta. Var totalt vettskrämd och alldeles skakis när vi skulle dit för första gången förra veckan. Anna hade ju förvarnat mig om vad hon kanske skulle säga om allt krabb med amningen och att vi gått över till ersättning istället. Men nejdå, hon var så snäll och trevlig så. Inga tecken på en sur moraltants humör där inte. Och tack och lov för det. Var jag inte redan deppig och nere så hade jag blivit det, med råge. Hon verkade förstå mig precis och höll med om att det bästa för Liam var ersättning så det kändes förbannat skönt att höra. Att jag inte är en dålig mamma för att jag inte ammar.

Morfar och Lucia kom idag mitt i städruschen. Dom hade handlat present till Liam, en liten bodie med bilar på. Så fikade vi lite innan dom drog sig hemåt igen så jag fick återgå till mitt donande. Var ju tvungen att få mitt hem att se någorlunda anständigt ut innan Agneta skulle komma. Hundarna fick vara inne hos mormor när hon var här. Hade hon kastat ett öga på dom där stora, högljudda klumpedunsarna hade hon nog övervägt att ringa socialen. Och det vill vi ju inte.