Klockan tolv idag klev jag in på Kirurgmottagningen och under de kommande tre timmarna flängde jag som en höna mellan avdelningar och folk för att ta blodprover, EKG, träffa sjuksköterska, sjukgymnast, läkare och narkosläkare. Med mig hem fick jag en hel massa info om nästa vecka när jag äntligen ska opereras. Och det känns så himla bra och lite pirrigt! Det bästa var väl att all min oro kring viktnedgången var helt i onödan, jag hade tappat nio kilo på dessa tre veckor och jag skulle gå ner minst sex. Känns grymt!

Under tiden vi var i stan var ungarna hos mormor. De hade varit ute och lekt och tittat på bäcken (där Nomi även drattade på näsan och ser nu ut som Rudolf med röda mulen…) och ätit pannkakor och haft det mysigt.

När vi kom hem var Simon och Liam ute i trädgården för att hänga upp lite julbelysning. Vet inte vad det ha blivit med min karl. Under våra år tillsammans är det jag och bara jag som ansvarat för julpynt både inom- och utomhus medans han muttrat och skakat på huvudet. Men nu när vi fått ett eget hus ska det vara pynt i buskar, träd och enda upp i taknocken. Jag klagar inte! Han fick upp en hel del fint ikväll och mer kommer det bli! Och nej, jag tycker inte det är för tidigt. Hela byn är pyntad med julbelysning och nu när det är så himla mörkt ute mår man bara bra av lite myspysbelysning. Pynta inne dröjer dock ett par veckor till!