Barnen är som natt och dag. När Liam var i Nomis ålder var dagislämningarna hemska, han skrek, grät och gav mig en stor klump i magen varje gång. Men hon älskar dagis och säger knappt hej då. Det har jag vant mig vid, men inte hennes utbrott hon hade vid hämtningen idag. Hon skulle INTE följa med hem, hon skulle vara kvar och åka rutschkana. Hon skrek, var högröd i ansiktet, tårarna sprutade och hon gjorde allt i sin makt för att kunna springa ifrån mig och in igen. Tack GODE GUD för att det bara var vi i kapprummet. Det tog en evighet men till slut lyckades jag korva på henne overallen och vi gav oss hemåt. I vagnen var hon tyst. Och skitsur. Men blev på mycket bättre humör när vi kom hem och skottade snö och åkte lite pulka. Hoppas på en lugnare hämtning imorgon, dagen efter det och veckan efter det…