Då jag inte har så mycket annat att skriva om så här på kvällskvisten (endast fortsatt sjukstuga i detta hem…) så kan jag passa på att berätta om ett samtal jag hade i måndags.

I juni förra året var det meningen att jag skulle göra min efterlängtade Gastric Bypass, Men då vi fick veta att vi väntade en liten Nomi och hunnit enda in i vecka 34 så det blev istället en förlossning, sex dagar efter utsatt operationsdatum, för att vara exakt.

På just Växjö Lasarett är dom noga med att det ska ha gått ett år efter en förlossning innan man kan göra denna operation, detta för att kroppen ska hinna återhämta sig och vikten stabiliseras. Och nu börjar det närma sig!

För någon vecka sedan ringde jag till operationskoordinatorn för att ta vid där det slutade, alltså få en ny köplats. Dock hade det blivit någon miss så hon ville att jag skulle ringa till tidsbokning för att få en tid till ny utredning. Ny utredning. De där orden gjorde mig så himla deppig. Jag hade ingen som helst lust med att genomgå en ny gastroskopi, hellre skita ut en soffgrupp utan bedövning. Den lilla näsvisa tjejen i tidsbokningen gav mig i alla fall en telefontid med kirurgen istället för en ny utredningstid, så hoppet fanns ju där trots allt.

Så i måndags, en timme innan min bokade telefontid, ringer kirurgen. Och han gjorde mig så glad när han talade om att en ny utredning skulle vara väldigt onödigt och att jag nu står i kö för en operation – underbar start på veckan!