Måndagskvällen var väldigt jobbig. Jag gick omkring och oroade mig och var nervös hela tiden. Och inte blev det bättre av att alla ringde och lyckönskade. Jättesnällt, såklart, men jobbigt. Speciellt när mormor ringde och började stortjuta innan vi skulle säga hejdå, då brast det för mig med och kunde knappt sluta sen. Att sova var inte heller lätt, varken för mig eller Simon, men fick några timmars sömn i alla fall.

På tisdagsmorgon ringde klockan vid 05:00 och det var två trötta föräldrar som klev upp. Jag dubbelduschade med Descutan, precis som kvällen innan, och packade sedan det sista innan barnen skulle upp och göras klara.

Vid 06:45 blev jag avsläppt utanför Växjö Lasarett av min lille familj. Tvingade mig att hålla tårarna tillbaka när vi kramades och sa hejdå, skitjobbigt.

Tog mig till Kirurgmottagningen där jag fick byta om till sexig rock, tanttrosor och djävulskt tajta stödstrumpor. Såg ut som en stoppad korv. Vid 07:45 fick jag följa med till operationssalen för att träffa några som skulle vara med. Alla var jättetrevliga och skojfriska. Så tidigt på morgonen med! Kände verkligen att jag var i goda händer och inte behövde jag oroa mig för mitt Malign Hypertermi heller, allt hade fixats av narkosläkaren och jag skulle inte märka någon skillnad. Sen slumrade jag in…

Klockan 11:00 vaknade jag på uppvaket med världens illamående och ömmande mage. Fick morfin och smärtstillande och sen sov jag gott igen. De kommande timmarna är lite blurriga. Jag sover mest, sluddrar med sköterskor och försöker skaka loss benen emellanåt. Kommer även ihåg att kirurgen Asim väckte mig med ett stort leende och jag hörde något med “…operationen gick så bra. Inga riskfaktorer och allt gick snabbt och smidigt…” så han var verkligen nöjd.

Vid 16-tiden var jag fit for fight igen. Fick ett eget litet rum på avdelning 34 och var uppe och gick, kunde gå på toa själv och fick även i mig vätska och tabletter som jag skulle. Kvällen spenderade jag sedan tillsammans med Sons of Anarchy innan det var dags att sova, vilket inte var det lättaste.

Idag har jag mått väldigt bra och varit ganska pigg. Det var under förmiddagen någon gång jag fick ganska ont i magen men blev bättre efter lite morfin. Fick även prova på att dricka annat än vatten, det blev lättfil till frukost och fisksoppa till lunch. Har varken hunger- eller mättnadskänslor nu men fick i mig det mesta av deciliterna.

Klockan 15:00 hade jag fått all info och recept jag behövde för att åka hem. Min lilla familj plockade upp mig och efter ett besök på Apoteket (och lite gos med Eve som jag hade turen att springa på..) var vi äntligen hemma. Så himla skönt och jag mår faktiskt helt okej. Mycket bättre än jag förväntat mig. Under kvällen har vi haft besök av mormor och Arne som kom med en jättefin blomma. Jag har fått i mig både tomatsoppa och blåbärssoppa också, så himla skönt att slippa den där förbannade pulverdieten.

De kommande två veckorna ska jag äta flytande utan bitar. Så smoothies med frukt/bär, mjölk, fil, yoggi, varm soppa, juice och fruktsoppa. Sen blir det mjuk mat i två veckor. Känns väldigt bra och jag känner mig riktigt taggad!

• • •

Sedan hela den här karusellen drog igång har jag dokumenterat, reflekterat och ventilerat allt i en “hemlig” viktblogg. Kände då och känner även nu att jag inte är redo att vara öppen med vikt, mått och allt däremellan. Framöver kommer den kanske att bli lösenordsskyddad istället, så vill man kika in och läsa måste man kontakta mig innan. Inga anonyma alltså. Finns alltid folk som har ont av allting och drar sig inte för att göra andra ledsna anonymt och fegt. Och jag har ingen som helst skyldighet att försvara mina livsval och mina beslut för någon, det är upp till mig och ingen annan. Därför kommer jag inte att skriva mer om min operation i denna blogg. Har givetvis fått otroligt mycket peppning, stöd och lyckönskningar av underbara människor också, vissa som jag känner in real life och andra via nätet. Alla lika uppskattade! Tack! ♥

Nu är det bara en dag kvar hemma, sen åker jag in på operation på tisdag morgon. Börjar kännas lite nervigt samtidigt som det är overkligt. Och nog finns det en oro långt ner i magen. Inte direkt att något ska gå fel utan mer oro för viktnedgången, tänk om levern inte minskat som den ska och dom syr ihop mig igen? Visst har jag blivit godkänd redan men det ligger där och lurar ändå. Att den inte går att genomföra. Jag vaknar upp och känner att jävlar vad skönt att ha det gjort och sen visar det sig att jag är samma gamla Agnes. Dessa fyra tuffa veckor varit bortkastat. Tänk om, tänk om…

Tog en lång promenad idag för att rensa skallen och få bort oron lite. Den absolut längsta promenaden jag någonsin gått; en hel mil. Om än lite kringelikrokig men Kosta är ju inte så stort! Kändes i alla fall bra när det var gjort och har jag inte allt för ont i morgon får det bli en till. Kanske inte en mil men en halv i alla fall.

Kvällspromenader passar mig bäst, men efter att ha lämnat barnen på dagis så passade jag på att ta en morgonpromenad också. Jättehärligt faktiskt och hann med en halvmil på en timme. Inte så illa pinkat för att vara mig, snigeln av sniglar.

Oroar mig dock för att jag oroar mig för mycket nu. Ja, ni hör ju. På måndag ska jag träffa kirurgen efter tre veckor på flyt och jag är så rädd att jag inte kommer hinna gå ner det jag ska. Första veckan rasade jag i vikt men sen kom lingonveckan under andra och plötsligt stannade det bara upp. Jag ska vara glad om jag tappar ett halvkilo varje morgon och just nu är det precis det jag behöver för att hinna. Egentligen ska jag ju inte oroa mig för hinner jag inte tills på måndag så har jag en vecka till på mig innan själva operationen. Men ändå, hade varit så skönt att få tummen upp på måndag och sen bara köra på resten av tiden och slippa stressa och oroa sig.

Mina mysungar strax innan tandborstning och sagostund tidigare ikväll.

Första dagen på flyt har gått ganska bra faktiskt, men oj vad dagen har gått sakta. Strax dags att sova och imorgon är det “bara” tjugosex dagar kvar. Måtte denna månad gå snabbt!

Klockan tio i förmiddags gick jag på mitt första möte med min dietist. En timmes samtal blev det kring mina tankar inför operationen och såklart fick jag en hel uppsjö kostråd och en lite klarare bild av hur allt kring mat kommer fungera nu innan och även efteråt. Mycket att ta in och lära sig, läskigt men spännande. Och jag suger åt mig all kunskap jag bara kan.

Imorgon börjar min månad med flytande kost. Jag kommer äta fyra påsar Modifast (+ 2½ liter vätska utöver) varje dag enda fram till operationen den 19 november. Har läst massor om hur jobbigt och tungt det är med flyt men jag känner på mig att det kommer gå bra ändå. Det svåra är nog att få i mig alla påsarna, eftersom jag är jättedålig på att äta både frukost och lunch. Men nu ser jag det som min chans att verkligen börja äta som man ska, och det tänker jag ta vara på!

Ikväll fick jag välja middag, “den sista" måltiden”. Det blev planka som min sambo är en jävel på att göra och det var jättegott. Ett bra slut på mitt gamla liv. Imorgon välkomnar jag mitt nya. Antagligen inte med ett stort leende när shaken ska drickas imorgon bitti men ju fler dagar som går desto bättre kommer det nog kännas. En dag i sänder och ett kilo i taget.

Då jag inte har så mycket annat att skriva om så här på kvällskvisten (endast fortsatt sjukstuga i detta hem…) så kan jag passa på att berätta om ett samtal jag hade i måndags.

I juni förra året var det meningen att jag skulle göra min efterlängtade Gastric Bypass, Men då vi fick veta att vi väntade en liten Nomi och hunnit enda in i vecka 34 så det blev istället en förlossning, sex dagar efter utsatt operationsdatum, för att vara exakt.

På just Växjö Lasarett är dom noga med att det ska ha gått ett år efter en förlossning innan man kan göra denna operation, detta för att kroppen ska hinna återhämta sig och vikten stabiliseras. Och nu börjar det närma sig!

För någon vecka sedan ringde jag till operationskoordinatorn för att ta vid där det slutade, alltså få en ny köplats. Dock hade det blivit någon miss så hon ville att jag skulle ringa till tidsbokning för att få en tid till ny utredning. Ny utredning. De där orden gjorde mig så himla deppig. Jag hade ingen som helst lust med att genomgå en ny gastroskopi, hellre skita ut en soffgrupp utan bedövning. Den lilla näsvisa tjejen i tidsbokningen gav mig i alla fall en telefontid med kirurgen istället för en ny utredningstid, så hoppet fanns ju där trots allt.

Så i måndags, en timme innan min bokade telefontid, ringer kirurgen. Och han gjorde mig så glad när han talade om att en ny utredning skulle vara väldigt onödigt och att jag nu står i kö för en operation – underbar start på veckan!

Det blir aldrig som man tänkt sig, brukar man säga. Jag har all anledning att använda mig av det uttrycket just idag.

Man har haft otroligt mycket att tänka på på sistone. Jag har sedan början av året längtat och sett fram emot min kommande Gastric Bypass-operation. Jag har även tagit beslutet att plugga vidare till hösten och har sökt utbildning både i Växjö och Emmaboda. Det har gett mig en lugnande känsla, att jag har något att syssla med framöver och att jag efteråt kommer få bättre chans till jobb som är huvudmålet. Ett fast jobb och en ekonomisk trygghet.

Men detta är något som vi kommer få skjuta på ett tag. Den 27 april, två dagar efter att jag fått min efterlängtade operationstid, får vi veta att jag har en liten bebis i magen. Ett litet lillsyskon. Gissa om vi blev överraskade? Och givetvis blev vi väldigt glada!

Idag har jag varit inne på mitt första barnmorskebesök i Växjö. Ett omtumlande besök, må jag säga! Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst, vi har haft våra aningar, att vi varit en bit gångna i graviditeten. Jag har haft hemska sura uppstötningar ett tag, främst på nätterna, som jag även hade med Liam. Men jag har även haft jobbig foglossning med ont i korsryggen och svårt att vända mig i sängen om nätterna. Sen har vi även känt av sparkar ett tag. Eller ja, jag har enda sedan Liam föddes känt av sparkar och “flimmer” i magen, något som lurat mig flera gånger men som visat sig vara “spöksparkar” eller “fantomsparkar” som de flesta kan ha efter en förlossning. Men nu efter att sparkarna blivit mer och mer intensiva och aktiva så har vi ju börjat undra. Och det var då vi tog ett test för att vara på säkra sidan. Det konstiga är ju att jag mår helt annorlunda från graviditeten med Liam. Då kräktes jag tre gånger om dagen (helt utan illamående) i närmare sju månader. Det var en hemskt jobbig period. Jag mår otroligt mycket bättre denna gång.

I väntan på att få en tid hos barnmorskan (för det var banne mig inte det lättaste) har jag jämfört en del med Liams graviditet och även läst mycket på nätet för att själv kunna räkna ut hur långt gången jag varit. Jag gissade på vecka 20. Minst. Enligt gravidkalendrar kunde jag vara i vecka 25 också men det vågade jag väl inte hoppas på riktigt. För att göra en lång historia kort; jag slutade med minipiller i höstas då jag missade ett par dagar, så jag vill börja om när min mens kommit. Men mensen kom aldrig och då misstänkte vi att jag kanske kunde vara gravid. I november togs ett graviditetstest men det visade negativt. Något som gjorde mig väldigt ledsen, inte bara för att jag faktiskt längtat efter ett barn till under en lång tid, utan även för att vi helt enkelt inte kunde få fler barn på grund av min övervikt. Och det var något jag förlikade mig med, något som helt enkelt ha fått skjutas upp till efter operationen.

Efter att ha suttit och gått igenom massa frågor och pratat med min barnmorska Agneta idag ville hon känna på min mage. Hon fick närmare en chock när hon kände och klämde och ordnade genast en tid för ultraljud. Allt var verkligen helt upp och ner. Där låg jag på en brits och stirrade på en skärm. På skärmen såg jag vår lilla, lilla bebis. Barnmorskan berättade att jag var så långt gången att jag inte kunde få ett förlossningsdatum. Men enligt bebisens mått var jag i vecka 34. Ja, i vecka t-r-e-t-t-i-o-f-y-r-a. De vågade inte säga exakt, men jag kunde vänta mig att vara i minst vecka 31 i alla fall, så inom två månader kommer vi ha en liten bebis hos oss. Inom två månader.

Hur kan man missa att man har en bebis i magen, tänker nog många. Och jag har inget bra svar på det. Graviditetstestet i november visade negativt och jag har länge trott att vi inte kunde få några barn så länge jag var överviktig. Att jag gått upp ett par kilo är inget ovanligt heller då jag slutade röka för åtta månader sedan. Och i och med den kommande operationen så har jag helt enkelt missat de där små tecknen. Kanske ville jag inte tro på dom, kanske var jag rädd för att än en gång bli sårad över ett minus på stickan. Jag kan inte svara på det, men det spelar egentligen ingen roll. Vi ska ha en bebis!

Jag har inte nämnt så mycket mer om min kommande Gastric Bypass, främst för att jag bara gått och väntat sedan jag var på gruppinformationen i Växjö den 23 januari. Men igår så hände det, då ringde en jättetrevlig dam från Kirurgmottagningen som berättade att det snart var min tur att opereras, närmare bestämt den 29 maj, alltså om en månad. Gissa om jag blev paff? Efter att ha väntat i tre månader så trodde jag aldrig att det skulle gå så snabbt ändå, att få en operation redan innan semestertider och allt.

Sen fick jag ännu ett samtal från Kirurgmottagningen idag mitt i städa-inför-långhelgen. Hon berättade att narkosläkaren var fundersam kring min ärftliga muskelsjukdom Malign Hypertermi och ville först göra en utredning och samla all information som behövdes, det vore ju tråkigt om något gick fel på operationsbordet. Så operationen är istället framflyttad till den 12 juni. Det gör inte mig någonting egentligen, jag är bara glad att dom tar det säkra före det osäkra, och det handlar ju bara om två veckors extra väntan.

Så snart är det alltså dags. Snart är det äntligen dags.

Prick klockan kvart över åtta anmälde jag mig i receptionen på Växjö Lasaretts kirurgiska mottagning. Anledning till detta, som jag själv valt att tala tyst om tills nu, är för att jag ska göra en Gastric Bypass om några månader. Men det fick jag inte reda på förrän idag, innan har jag bara vågat hoppas. Jag fick sitta ner i väntrummet med några andra. Hade förväntat mig fullt med överviktiga personer men vi var så få så jag undrade nästan om inte gruppinformationen börjat utan mig. Och inte kunde man luta sig fram till människan bredvid och; “Ursäkta, du ser ju lite tjock ut. Ska du till samma möte som jag? Inte?”

Inte hade jag missat mötet inte. Jag och de fem andra patienterna fick gå in i ett rum där överläkaren höll i en gruppinformation. Han berättade om riskerna med operationen, vad som händer innan, under och efter samt svarade på våra frågor. Efteråt fick vi en och en följa med en sköterska för att bli mätta och vägda innan det blev enskilda möten med överläkaren igen. Vi pratade om min näst intill obefintliga sjukdomshistoria för att se om jag var “kvalificerad” för en operation. Läkaren tyckte det var så konstigt, för att vara överviktig är jag frisk som en nötkärna. Inga påföljdssjukdomar som man annars brukar ha. Däremot har jag ju fått förslitningar men det är ju inte så märkligt kanske. Ont i mitt högra knä, svullna fötter emellanåt och lite värk i svanken. Men ingen början till diabetes som vi annars har i familjen, inget högt blodtryck, ingen sömnapné, ingenting. Men görs ingenting nu så lär ju även jag drabbas.

Sen kom det då, det absolut värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Gastroskopin. Mormor hade varnat mig för att det skulle vara hemskt obehagligt, men det var inte i närheten så hemskt. Jag trodde jag skulle dö, utan överdrift. Jag fick ligga ner på sidan med en rund plastbit i munnen, för att inte bita i slangen. Läkaren (inte överläkaren utan en annan yngre variant) körde en jävla slang i munnen, ner i svalget och ner i magen. Jag fick hjälpa till och svälja ner slangen och hela tiden andas lugnt och fint för att det skulle gå så bra och smidigt som möjligt. I helvete heller. Kändes ju som att man skulle kvävas, som om jag skulle dö på riktigt. Och har man någonting i svalget så nog fan försöker man svälja rent reflexmässigt. Det resulterade i att jag kräktes upp luft och slem och trodde att jag skulle dö ännu mer. Fy fan. Det var hemskt. Som tur väl var hade jag världens bästa sköterska jämte mig som hela tiden peppade, berättade hur duktig jag var, hur jag skulle andas, torkade tårarna och sa att det snart skulle vara över. Lite som att ha gubben med sig vid en förlossning. Fast detta var ju värre. Hellre fyrtioåtta timmars värkarbete än fem hela minuter i gastroskopihelvetet.

Det värsta var då över, jag hade bara EKG:t kvar sen fick jag äntligen bege mig hemåt igen. Verkligen omtumlande tre timmar så det var himla skönt att få sätta sig i bilen och pusta ut. Och hungrig var jag också efter att fått fasta sen i går.

Jag känner mig väldigt förväntansfull. Mammas tre kusiner + deras mamma har gjort den här operationen och alla fyra är så fina och verkar vara så mycket gladare och lyckligare nu. Och jag har väntat på det här länge, en spark i röven, och nu äntligen ska jag bli fri från det här. Operationen är inte mer riskfylld än andra och jag kan dö om det fortsätter så här. Och nej, jag ser inte detta som en “enkel utväg”, jag ser detta som en sista utväg. För jag kan inte själv. Hade det varit enkelt att gå ner i vikt hade det inte funnits en fettvalk i världen. Och jag förväntar mig inget annat än ett stort stöd och massor av pepp från mina anhöriga och vänner. Jag vill inte höra ett enda negativt eller nedsättande ord om mitt beslut. För det är mitt och ingen annans. Jag gör det för min skull och ingen annans.