En stor, tung sten har lättat från hjärtat. För idag har Vilda fått ett nytt hem. Det känns så otroligt bra!

Vi har ju som sagt (läs mer här) haft en himla massa problem med att hon kissar inne. Hon bodde hos min svärfar i tre dagar på prov för att se om det hände några olyckor. Det gick hur bra som helst och hon gick bara på lådan. Svärfar ville gärna att hon skulle stanna och bo hos honom men det ville inte hans gamla katthona, hon ville visst ha honom för sig själv. Men nu fick vi ju i alla fall se hur det skulle gå för henne att bo i ett hem utan barn. För nog hade veterinären rätt ändå, det måste ha varit barnen hon protesterade mot.

Nu vid lunch-tid knackade det en söt farbror på dörren som ville träffa Vilda. Han och hans fru ringde i helgen och visade jättestort intresse, men dom bodde tjugo mil bort så det var först idag dom kunde ta sig hit. Han var jättetrevlig och det känns verkligen rätt. Och Vilda kommer få massor av nya kompisar i sitt nya hem; en pudel, två katter samt en talande jako!

Och så var det ju den långa versionen av Vilda-pinkar-inne-historien jag skulle dra.

Vi blev ju med kattunge i oktober, då var lilla Vilda (som föddes 26 juli) 12 veckor gammal. Från dag ett upptäckte vi, trots att hon gick fint på lådan, små olyckor på lite olika ställen i lägenheten. Främst på barnens saker men även i golvhörnor, vårt överkast och så vidare.

Vi har ju trott att det varit något som snart skulle gå över. Att hon bara behövde bo in sig, eller vad man ska säga. Men det har nu gått dagar, veckor och månader och det har snarare blivit värre. Veterinären sa att det kunde bero på en urinvägsinfektion, vilket det brukar vara när en katt inte håller sig till bara lådan. Så igår gjorde vi ett test här hemma som sedan lämnades in på Nybro Djurklinik. Igår eftermiddag ringde jag dit och kollade om resultatet kommit, och det hade det. Någon urinvägsinfektion hade hon inte. Vi hade ju ändå hoppats på det, för då hade hon kunnat få antibiotika och våra problem hade antagligen varit lösta. Men icke.

Veterinären sa att detta antagligen berodde på ett invant stressbeteende som kommer bli svår att få bort. Vi kan fortsätta med citronsprayet, med den nya kattsanden vi fick tips om, börja med doftavgivare i uttagen, placera ut matskålar i varje hörn, göra det svårt för henne att pinka på saker genom att plocka bort allt som hon kan tänkas göra det på, kastrera henne. Men inget kan ge oss en garanti på att det här beteendet kommer försvinna.

Igår kändes det trots allt som om vi skulle kunna lösa det här, vi skulle klara det tillsammans. Men så idag när vi steg upp och jag lyfte upp Nomi ur sängen och upptäckte att hela hon och hennes kudde luktade kattpiss, då rann det över. Dock är det inte första gången detta hänt. Det var ju inte jättelänge sen vi stod på Leo’s Lekland och upptäckte att hon pinkat i Nomis hårdlift i vagnen. Där stod vi med en bebis som luktade kattpiss, så det var inte annat att göra än att packa ihop, åka hem, bada och tvätta. Det slutar ju inte där heller, jag har ju fått rengöra både leksaker, babyskydd och lakan fler än en gång. Oerhört ledsamt.

Som sagt så kändes det igår som att vi skulle lösa det här. Men nu orkar jag inte mer. Det får vara nog nu. Hon är en underbar katt, kelig, mysig och otroligt söt. Men när vi inte ens kan lägga ner vår dotter i sin säng eller barnvagn utan att behöva lukta först, när Liam inte kan sitta på sitt rum och leka med dörren öppen, när vi inte ens kan ha det öppet in till våra sovrum, då har det gått alldeles för långt.

Ikväll kommer en annons att läggas ut. Det känns ganska hopplöst, vem kan tänka sig att ta emot en katt som kissar inne dagligen? Veterinären tyckte att en omplacering var det bästa alternativet för oss, då vi har småbarn. Hon tyckte att hon skulle komma till ett lugnt hem utan barn och utan stress. Om vi hittar något återstår att se.

Har ju glömt bort att visa bilder på vår julgran som vi klädde förra fredagen. En vit gran med kulor i rött och silver. Och tusen juleljus. Har även hunnit bli en hel del klappar under granen trots att vi inte är färdiga ännu. Konstigt nog så är inte Liam framme och klämmer och känner så värst, om det är någon som är nyfiken så är det Vilda som gärna busar (läs: klättrar och välter) och sover bland paketen.

…med levande ljus, mys med mormor, smarrig fondue, Så mycket bättre, bus och lek, barnfilm, nattning, Rampart, gos med Vilda och en massa soffslapp är nu snart till ända. Imorgon väntar en ny dag!

Vad är det med måndagar egentligen? Dom bara flyger ju förbi! Förmiddagen var väl lite seg, det måste jag erkänna. Men det var ju för att Nomi sov i tre timmar av någon konstig anledningen. Hon har faktiskt börjat sova ovanligt bra sedan gipset togs bort, kanske bara en tillfällighet?

Simon hämtade på dagis idag och sen rullade eftermiddagen på. Jag handlade helt allena, sen lagades det middag, babygymmet sanerades efter att en viss kattfröken plötsligt glömt bort vad som är toalett och inte, Nomi fick ett härligt bad (det första hemma sedan hon gipsades för närmare två månader sedan) och fick sen lufta sina små fossingar utan skorna innan det var dags för både barnen att nattas! Och strax efter somnade sambon och jag hamnade i soffan framför tv och dator i min ensamhet. Eller ja, helt ensam är jag ju inte. Lilla Vilda ligger här och spinner bredvid.

Men nu är det dags att sova tror jag. Tack för idag, slut för idag!

Här har vi henne, lilla kattfröken Vilda som flyttade in hos oss i gårkväll. Hon är lite på sin vakt så här i början. Liam vill väl men vet inte om att han skrämmer henne med höga ljud och snabba rörelser ibland. Så hon är lite försiktig, med all rätt.

Liam är iväg med mormor och morbror på höstmarknad i Åfors och fika i Korrö nu. Så då passar Vilda på att komma fram och busa och kela. Annars har hon en favoritplats där hon kan sova och det är under köksbordet på en av stolarna. Men vår säng är ju också poppis där hon sov nästan hela natten!

Poff! sa det, så hade denna dagen också gått. En dag som sprungit iväg himla fort, kanske för att vi hittat en ny liten familjemedlem? En svart, långhårig kattflicka som vi hälsade på utanför Ljungby idag. Hon var så söt och vi tingade henne direkt. Om två veckor får vi hämta hem henne, längtar som attan!

Strax innan vi åkte, vid fyra, fick Liam följa med mormor hem och sova där inatt. Vi hade ju en bit att köra och imorgon är det dagis som gäller för lille herrn, så vi tyckte det var bäst så. Ska bli kul att berätta för honom imorgon om hans nya lilla kompis! Hoppas han blir glad!

Nomi sover sedan en timme tillbaka ungefär, sambo har tvärdäckat bredvid mig i soffan och jag får väl snart skaka liv i honom så vi kan lägga oss. Men först se färdigt söndagsrullen!

Jag kom precis på mig själv, nu när vi skulle lägga oss, att jag inte bloggat idag. Kanske för att jag haft tankarna på annat. Dagen har liksom bara tuffat på. I förmiddags fick vi äntligen vår gamla soffa såld, vi var och handlade lite och sen gottade vi oss mest inomhus då det spöregnade ute. Mamma kom förbi med nybakade bullar också, tre olika med tosca-, nutella- och kanelfyllning. Livsfarligt.

Jo, och så har vi ju varit på kattjakt också. Vi (läs; jag) har länge funderat på att ta hand om en liten kattunge. Jag är själv uppvuxen med katter (både perser, chinchilla/perser och vanliga huskatter) och tycker det är viktigt att barn får växa upp med djur omkring sig. Och Liam älskar ju djur och har verkligen visat intresse för katter sedan mammas grannar skaffade kattunge. Och så är det ju så hemtrevligt med en kisse!

Simon har också gett med sig och tycker en ny familjemedlem skulle vara roligt. Så vi har spanat en hel del på Blocket de senaste dagarna, mejlat runt lite och hört oss för. Vi är överens om att vi helst vill ha en långhårig kisse och såklart ska det vara en kattunge. Jag är ju barnsligt förtjust i Helig Birma, en ras som jag alltid velat ha. Men då kostar det också, och en fem-sextusen är ju omöjligt för oss att ge.

Men så hittade vi två jättefina Maine Coon-flickor utanför Karlskrona idag som vi båda fastnade för direkt. Dom var långhåriga och sköldpaddsfärgade, urgulliga. Vi ringde och dom var kvar som tur var. Vi bestämde med ägarna att vi imorgon (söndag) skulle åka ner och välja en som skulle få följa med oss hem. Då var det bestämt. Jag ringde mormor och ordnade med transportbur och kollade även upp vilka djuraffärer som skulle ha öppet imorgon så vi kunde ordna med kattlåda och kattsand. Det kändes så spännande. Jag läste allt jag kom över om denna ras och blev bara mer och mer kär, mer och mer otålig. Vi fick mms med kattungarna och visade glatt Liam att han skulle få en egen kattunge.

Det skulle vi ju inte ha gjort. Nu ikväll får jag ett sms från ägarna att de två flickorna plötsligt blivit tingade. Men jaha? Tack? Kändes jättetråkigt och jag blev uppriktigt väldigt ledsen och besviken. Kändes så orättvist.

Men life goes on. Vi letar vidare och kanske hittar vi snart vår nya familjemedlem någonstans därute. Men det får bli imorgon, för nu ska jag sova efter en härlig lördagskväll med familjen. God mat, film, gottis, mys och Game of Thrones. Kan inte bli bättre.