Hade tänkt att skriva ett inlägg om vår dag med läkarbesök för Nomi, playdate med Nemo och Nikki och kvällens fotbollsträning. Men, Nomis trotsiga humör har gjort mig helt slut på energi och alldeles för trött för att skriva ett glatt inlägg.

Hennes hemska 2-årstrots genomsyrar varje dag. Aldrig på dagis eller hos någon annan, utan hemma hos oss eller i bilen. Idag har hon varit hemsk. Riktigt, riktigt hemsk. Så fort hon inte får som hon vill eller något inte blir som hon har tänkt sig, får hon ett utbrott. Hon skriker, gapar och tjuter hysteriskt. Idag har det varit extremt och varken jag eller Simon orkar mer snart. När det händer vill man kunna sätta sig ner med henne, förklara och prata med henne. Men det går inte! Hon sprattlar, sparkar och blir ännu mer hysterisk. Vad gör man? Jag blir alldeles uppstressad och hysterisk själv för jag vet att hon är ett steg ifrån ett nytt affektanfall när hon håller på så. Vi försöker alltid sätta våra barn och deras behov främst, hitta på saker med dom och ha roligt ihop. Men nu drar jag mig för att ens gå med henne till affären. Eller att ens hämta på dagis. Eller att hitta på något överhuvudtaget, för det uppskattas inte ändå. Det slutar alltid med att hon blir hysterisk och vi andra blir matta och irriterade. Och då hamnar Liam i kläm för att hon ska ta så mycket plats, lust och energi vareviga dag.

Hoppas innerligt att denna fas snart är över innan vi alla blir galna på riktigt. Liam var inte alls trotsig i hennes ålder. Eller någonsin. Det har hänt max två gånger i hela hans liv att han fått sitta på sin säng ett par minuter och lugna ner sig, innan vi kramades och sa förlåt. Men nu när jag ser tillbaka var han inte i närheten av hennes humör. Hon får gå in på sitt rum två gånger per dag istället.

Denna hysteriska kväll avslutades i alla fall på ett finare sätt än jag förväntat mig. Efter att ha kämpat med att få hennes i säng och faktiskt lugna ner sig – och lyckats(!) – satt vi och kramades, myste och blev sams igen. Hon sa förlåt för att hon hade skrikit och jag sa förlåt för att jag hade skrikit tillbaka. Hon kramade mig hårt och sa tyst; Du är min älskling, mamma. Då smälter man. Då spelar det ingen roll längre, vad hon än har gjort eller sagt av ilska. För då känner man att man kan orka lite till.