På ultraljudet i Växjö idag fick vi inte veta så mycket nytt. De har fortfarande jättesvårt att sätta ett beräknat förlossningsdatum så vi kör på det vi har sedan innan helt enkelt, att jag är i vecka 38+3. Så de kommande veckorna känns ju spännande, man vet inte riktigt vad man ska vänta sig. Har vi en bebis om ett par dagar eller om tre veckor? Det återstår att se!

Jag har förresten fått känna på de första förvärkarna. Under hela natten och morgonen har de kommit och gått. Efter att ha stigit upp och grejat avtog de men väl inne i stan där vi gick mycket hela tiden kom det nya förvärkar lite då och då. Det är ju inget som visar att något är på gång, förvärkar kan väl komma flera veckor innan förlossningen vad jag vet. Men man kan ju alltid hoppas att det börjar närma sig. För att bara ha varit gravid i några veckor (jaa, ni fattar..) så börjar jag bli ganska trött på att ha ont hela tiden med foglossning from hell, sura uppstötningar, dubbelt så stora fötter och allmänt osmidig och klumpig. Och att sen känna av en Tarzan som slänger sig i urinröret som om det vore en lian är inte heller så trevligt. Ja, jag är grinig. Men jag vill ju ha en bebis nu ju.

Mitt i det där kaoset får man ändå känna sig glad och lycklig. Jag mår så mycket bättre idag efter att sambon och jag fått besöka gyn i Växjö för ett andra ultraljud. Vi fick träffa en läkare denna gång som gjorde ett mer utförligt och noggrant ultraljud. Allt såg jättebra ut och vi fick även lyssna på bebisens hjärta för första gången.

I tisdags förra veckan sa de ju att jag antagligen var i vecka 34. Och det stämde nog ganska bra för enligt läkaren är vi nu i vecka 35 efter att ha mätt bebisen. Herregud, vecka t-r-e-t-t-i-o-f-e-m. Är det riktigt klokt det? Om fem veckor kommer vi ha en liten här. Ett litet lillsyskon. Känns helt galet!

Men det är nog tur att det inte är så långt kvar. Foglossningen gör hemskt ont och jag tycker magen har vuxit och hårdnat något enormt på bara en månad. Innan varken syntes eller kändes magen lika mycket. Jag trodde bara att jag gått upp i vikt i och med att jag slutat röka, det är ju inte så konstigt att det blir så.

Jag hade så gärna velat få med mig ultraljudsbilder hem, men det gick inte. Bebisen är så stor och det var jättesvårt att få till en bra bild. Tyvärr tyvärr, men inget att göra åt. Men om tre veckor blir det ett nytt ultraljud, får stå ut tills dess!

Det blir aldrig som man tänkt sig, brukar man säga. Jag har all anledning att använda mig av det uttrycket just idag.

Man har haft otroligt mycket att tänka på på sistone. Jag har sedan början av året längtat och sett fram emot min kommande Gastric Bypass-operation. Jag har även tagit beslutet att plugga vidare till hösten och har sökt utbildning både i Växjö och Emmaboda. Det har gett mig en lugnande känsla, att jag har något att syssla med framöver och att jag efteråt kommer få bättre chans till jobb som är huvudmålet. Ett fast jobb och en ekonomisk trygghet.

Men detta är något som vi kommer få skjuta på ett tag. Den 27 april, två dagar efter att jag fått min efterlängtade operationstid, får vi veta att jag har en liten bebis i magen. Ett litet lillsyskon. Gissa om vi blev överraskade? Och givetvis blev vi väldigt glada!

Idag har jag varit inne på mitt första barnmorskebesök i Växjö. Ett omtumlande besök, må jag säga! Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Visst, vi har haft våra aningar, att vi varit en bit gångna i graviditeten. Jag har haft hemska sura uppstötningar ett tag, främst på nätterna, som jag även hade med Liam. Men jag har även haft jobbig foglossning med ont i korsryggen och svårt att vända mig i sängen om nätterna. Sen har vi även känt av sparkar ett tag. Eller ja, jag har enda sedan Liam föddes känt av sparkar och “flimmer” i magen, något som lurat mig flera gånger men som visat sig vara “spöksparkar” eller “fantomsparkar” som de flesta kan ha efter en förlossning. Men nu efter att sparkarna blivit mer och mer intensiva och aktiva så har vi ju börjat undra. Och det var då vi tog ett test för att vara på säkra sidan. Det konstiga är ju att jag mår helt annorlunda från graviditeten med Liam. Då kräktes jag tre gånger om dagen (helt utan illamående) i närmare sju månader. Det var en hemskt jobbig period. Jag mår otroligt mycket bättre denna gång.

I väntan på att få en tid hos barnmorskan (för det var banne mig inte det lättaste) har jag jämfört en del med Liams graviditet och även läst mycket på nätet för att själv kunna räkna ut hur långt gången jag varit. Jag gissade på vecka 20. Minst. Enligt gravidkalendrar kunde jag vara i vecka 25 också men det vågade jag väl inte hoppas på riktigt. För att göra en lång historia kort; jag slutade med minipiller i höstas då jag missade ett par dagar, så jag vill börja om när min mens kommit. Men mensen kom aldrig och då misstänkte vi att jag kanske kunde vara gravid. I november togs ett graviditetstest men det visade negativt. Något som gjorde mig väldigt ledsen, inte bara för att jag faktiskt längtat efter ett barn till under en lång tid, utan även för att vi helt enkelt inte kunde få fler barn på grund av min övervikt. Och det var något jag förlikade mig med, något som helt enkelt ha fått skjutas upp till efter operationen.

Efter att ha suttit och gått igenom massa frågor och pratat med min barnmorska Agneta idag ville hon känna på min mage. Hon fick närmare en chock när hon kände och klämde och ordnade genast en tid för ultraljud. Allt var verkligen helt upp och ner. Där låg jag på en brits och stirrade på en skärm. På skärmen såg jag vår lilla, lilla bebis. Barnmorskan berättade att jag var så långt gången att jag inte kunde få ett förlossningsdatum. Men enligt bebisens mått var jag i vecka 34. Ja, i vecka t-r-e-t-t-i-o-f-y-r-a. De vågade inte säga exakt, men jag kunde vänta mig att vara i minst vecka 31 i alla fall, så inom två månader kommer vi ha en liten bebis hos oss. Inom två månader.

Hur kan man missa att man har en bebis i magen, tänker nog många. Och jag har inget bra svar på det. Graviditetstestet i november visade negativt och jag har länge trott att vi inte kunde få några barn så länge jag var överviktig. Att jag gått upp ett par kilo är inget ovanligt heller då jag slutade röka för åtta månader sedan. Och i och med den kommande operationen så har jag helt enkelt missat de där små tecknen. Kanske ville jag inte tro på dom, kanske var jag rädd för att än en gång bli sårad över ett minus på stickan. Jag kan inte svara på det, men det spelar egentligen ingen roll. Vi ska ha en bebis!