Och så var det ju den långa versionen av Vilda-pinkar-inne-historien jag skulle dra.

Vi blev ju med kattunge i oktober, då var lilla Vilda (som föddes 26 juli) 12 veckor gammal. Från dag ett upptäckte vi, trots att hon gick fint på lådan, små olyckor på lite olika ställen i lägenheten. Främst på barnens saker men även i golvhörnor, vårt överkast och så vidare.

Vi har ju trott att det varit något som snart skulle gå över. Att hon bara behövde bo in sig, eller vad man ska säga. Men det har nu gått dagar, veckor och månader och det har snarare blivit värre. Veterinären sa att det kunde bero på en urinvägsinfektion, vilket det brukar vara när en katt inte håller sig till bara lådan. Så igår gjorde vi ett test här hemma som sedan lämnades in på Nybro Djurklinik. Igår eftermiddag ringde jag dit och kollade om resultatet kommit, och det hade det. Någon urinvägsinfektion hade hon inte. Vi hade ju ändå hoppats på det, för då hade hon kunnat få antibiotika och våra problem hade antagligen varit lösta. Men icke.

Veterinären sa att detta antagligen berodde på ett invant stressbeteende som kommer bli svår att få bort. Vi kan fortsätta med citronsprayet, med den nya kattsanden vi fick tips om, börja med doftavgivare i uttagen, placera ut matskålar i varje hörn, göra det svårt för henne att pinka på saker genom att plocka bort allt som hon kan tänkas göra det på, kastrera henne. Men inget kan ge oss en garanti på att det här beteendet kommer försvinna.

Igår kändes det trots allt som om vi skulle kunna lösa det här, vi skulle klara det tillsammans. Men så idag när vi steg upp och jag lyfte upp Nomi ur sängen och upptäckte att hela hon och hennes kudde luktade kattpiss, då rann det över. Dock är det inte första gången detta hänt. Det var ju inte jättelänge sen vi stod på Leo’s Lekland och upptäckte att hon pinkat i Nomis hårdlift i vagnen. Där stod vi med en bebis som luktade kattpiss, så det var inte annat att göra än att packa ihop, åka hem, bada och tvätta. Det slutar ju inte där heller, jag har ju fått rengöra både leksaker, babyskydd och lakan fler än en gång. Oerhört ledsamt.

Som sagt så kändes det igår som att vi skulle lösa det här. Men nu orkar jag inte mer. Det får vara nog nu. Hon är en underbar katt, kelig, mysig och otroligt söt. Men när vi inte ens kan lägga ner vår dotter i sin säng eller barnvagn utan att behöva lukta först, när Liam inte kan sitta på sitt rum och leka med dörren öppen, när vi inte ens kan ha det öppet in till våra sovrum, då har det gått alldeles för långt.

Ikväll kommer en annons att läggas ut. Det känns ganska hopplöst, vem kan tänka sig att ta emot en katt som kissar inne dagligen? Veterinären tyckte att en omplacering var det bästa alternativet för oss, då vi har småbarn. Hon tyckte att hon skulle komma till ett lugnt hem utan barn och utan stress. Om vi hittar något återstår att se.