Det blev som jag trodde – Liam ville visst inte sova ikväll heller. Han vaknade vid åtta-tiden och var jätteledsen, så ledsen att han tappade andan flera gånger och det är verkligen inte lätt att trösta när man själv har hjärtat i halsgropen. Jag vet fortfarande inte varför han var så ledsen, tänderna kanske? En mardröm? Det är så jobbigt att inte veta, att han inte kan berätta vad det är som är fel. Efter en stund var han så trött så han somnade med sina favvis-snuttisar hårt i sin famn. Jag fick pusta ut en timme innan han vaknade igen. Dock inte lika ledsen, snarare på bushumör, så vi har lekt och ätit kvällsmat tills nu. Jag hoppas innerligt att han får sova gott i natt utan avbrott och att de där dumma tänderna slutar göra ont.

En liten kille som bara ska ha skoj - inget sova här inte!